Aftonbladet – 14 juni 1845, sida 1

lag att vara hofman. Hans sunda, klara förnuf visar honom snart en menniskas svaga sidor, ocl han är för mycket småländning att icke veta be gagna sig af dem. Smilindningen kan smickra Han säger icke, som Dalkarlen, till en profpredi kant: De äro så skrala, hvar för sig, våra prof predikanter, att vi minst kunde behöfva dem all: tre. Småländningen säger: En af dem är mer: än tillräcklig för våra små behof,. När Östgö then på er fråga, hvad landsman han är, svarar Östgöthe, gud ske lofl genmäler skogshuggarer på getabyggden: Småländning, gudnås,. Små ländningen är blygsam, utan att ändock ha in hemtat af skrifboken, att blygsamhet är en yng lings prydnad och äray. Småländningen har mycken talang att sväng: sig, och detta med en min af oskuld, som till och med en aktris någon gång skulle afundas honom Här kommer hans medfödda fyndighet honor förträffligt till pass. Jag har hört småländninga! inför rätta improvisera de mest talangfulla smi historietter, som väl hade sannolikheten, men, t) värr, alls icke sanningen för sig. En småländning komprometterar sig icke gerna. Ställd för domstol, ingår han endast med svårighet i några preliminära förklaringar. ,Vi ska höra hvad vittnena ha att sägap, är den ständigt återkommande refrängen på hans andraganden. Men detta allt likväl framställdt med utsöktaste höflighet, med största undergifvenhet för all mensklig ordning. Småländningen är för klok att onödigtvis göra sig någon ovän. Tan är inför domstol ej sällan psykologiskt intressant, särdeles genom den säkra blick, hvarmed han oftast bedömer sin ställning. Han är outtömlig att söka kryphål till räddning;