nu denna märkvärdira fru? som förr är nämrdt, hvarje fö g, och vi bevifle att ons hennes adoptive son, den före henne aflidre målaren professor Ekenman ten if hennes härkomst. Vid hennes år 4859 inträfrade död vände sg domstolen i Stuttcart förgäfves (il Stockholm, för att erhålla upplysningar. Kanhända kunna efterföljande antydningar lerana någon dning. Iffon förklarade, att hon genom en ed blifvit tvungen att förtiga sin härkomst. I Sverge var hon väl bekant, omtalte att hon tillbragt mesta tiden på ett landtställe och för gt mycket umgätts i ersiska huset. Särdeles skildrade hon den af pöbeln 1810 sönderslitne grefve Axel Fersen med ganska detaljerade grag. Ifon tillbragte flere timmar före sin död med att bränna en hop papper, ibland hvilka, efior hennes husvärds fö an, flera voro försedda med kungliga sigill (kronsisgoln). Hon hyste en lika stor motvilja mot tillstån i Sverge efter Hollstein-Gottorpiska husets fa!l, som liflig sympati för detta hus. Insändaren kan bostömdt försäkra, att hen underhöll relationer med en medlem af detta hus; likaledes stod hon i omedelber beröring med svenskar. Insändaren skulle deriband kunna nämna en svensk officer, men mäste dock af diskretion underlåta det, emedan korrespondens emellan svenska undersåter och f. d. konungafamiljen först efter Konung Oscar Is anträde till regeringen upphört att vara ett brott. Uti Crusenstolpes romanhistoria,: Morianen eller huset Holstein-Gottorp i Sverge, — hvilken visserligen bör begagnas med mycken försigtighet — omtalas, att Sophia Albertinas och grefven af Hessenstcins dotter i sin barndom af den kungliga mormodren erhållit en guldkedja; fru Ikenmen, som vid sin död. efter utseendet, gick långt in på sjuttitalet, och vid förenämnde tid tyckes hafva varit a! den angifna åldern, bar en gammalmodig guldkedja som hon skattade så högt, att hon, såsom hon sade. icke ens i döden ville skilja sig ifrån den. Dock villfor man icke hennes önskan; fastmer befinner sig kedjan i händerna på hennes universalarfvinge, en härvarande mekanikus, som troget skött fru Ekenman till hennes sista slut. Till sitt yttre var hon vördnadsbjudande, ehuru hon icke var särdeles högvext till sin gestalt; hennes hufvud erinrade mycket om Carl XII; blicken af hennes blå ögon var, då hor jelf undyck, säå