Aftonbladet – 10 juni 1845, sida 1

herrliga bokskogar, hvilka på Gefions ö uppnå sin skönaste fullhet, sin ädlaste kraft af alla nejder i Europa, samt denna förtjusande blomsteroch buskväxt-vegetation, som, om den visserligen icke kan täfla med de tropiska klimaternas i fantastisk lyx, deremot i huld, så att säga jungfrulig fägring och gratie säkert icke af någon annan flora öfverträffas. Alla skogsmaltorna, alla dikesvallar öfversållade med den yppiga primula elatior, den sköna anemone ranunculoides, den dejliga Corydalis cava med sina violetta buketter, den doftande asparula, den stoltserande galeoptolon, de många praktfulla slagen af orchider, allt blomster, som antingen rentaf icke eller ytterst sparsamt visa sig på andra sidan om Sundet, men hvilka med fördel skulle kunna presentera sig på hvilken trädgårdsrabatt som heldst! Jag har en vacker aftonstund genomströfvat den stora Lellingeskogen, genom hvilken Kjöge-ån slingrar sin bölja. Den erbjuder flera punkter af verkligen romantisk karakter. Strömfåran går för det mesta i djupet mellan branta, vågformigt kuperade stränder, öfver hvilka de täta bokmassorna kasta sina mörka skuggor. Här och der låg ett af vallnet långsamt undergräfdt träd nedfallet tvärs öfver ån, lekande med sina nyutsprungna löf i den rinnande forssen. Men på de mera öppna sräsplanerna här och der mellan lunderna spatserade otaliga storkar med sina röda ben och konverserade sinsemellan medelst att ligga hufvudet illbaka mot ryggen och med näbben framskramla luften detta underliga, karakteristiska ljud, liknande det, då man slår ett par trädstycken mot byarannan. Göken var äfvenledes redan vid särteles språksamt humör, och en näktergal repeterade de första blyga tonerna till sin sommarkonert. I allmänhet är fogelsången här ytterst rik och varierande, och det är en erkänd sak, att sölern härutinnan står betydligt tillbaka tör våra rordiska trakter. Bland de många gammaldags skick och plägse