Aftonbladet – 10 juni 1845, sida 1

radt genom brådstörtade marscher och halfdöende till följe af flera dagars svält, — ty man hade icke ens förutsett att anskaffa de oundgängligaste matförråder för dessa tio bataljoner, — man tänke sig detta landtvärn beordradt att möta Wellingtons armå, en af de bäst försedde och bäst öfvade som någonsin funnits, och man måste i sjelfva verket finna utgången gifven på förhand. Castenskjolds trupper ryckte ut från Kjöge med två floler, en flöjt och en trumpet i spetsen, — det var danskarnes hela krigsmusik! — ett par kanoner fördes på bondvagnar upp till en liten böjd bredvid en väderqvarn, som ännu står qvar. Wellesley blef i första ögonblicket helt konsternerad, när han såg detta framför sig, ty han todde att det måtte ligga någon krigslist derunder, och ban kunde ju också svårligen föreställa sig, att regeringen på sådant sätt skulle ha lemnat allt för vind och våg, utan att ens göra någon min af ett ordentligt försvar. Ett par salvor voro dock tillräckliga för att öfvertyga honom om sakens sannskyldiga beskaffenhet. Han inträdde nästan utan binder i den värnlösa köpstaden, der hans bussar, till föga heder för disciplinen, företogo sig en liten plundring på fri hand. Detta var det stora slaget vid Kjögebugt. Jag måste här med anledning af ifrågavarande slag citera en liten anekdot om den bekanta komikern Rosenkilde, hvilken lifligt föresväfvade mig under min vandring på stället. Rosenkilde reste en gång med diligensen till Kjöge och hade varit nog olycklig att få till kamrat bredvid sig en man, som utan afbrott plågade honom med ,Witze, och ordlekar af för det mesta temligen misslyckad art. Rosenkilde försökte utan framgång alla möjliga utvägar för alt bringa honom till tystnad. Ändtlisen nalkades man destinationsorten, den vida hafsbugten utbredde sig för de resandes blickat och i fonden lyfte sig Kjöge kyrktorn öfver de små anspråkslösa byggningarne. Rosenkilde vände sig i letta ögonblick helt plötsligt till sin kamrat, lyfte