Aftonbladet – 10 juni 1845, sida 1

dra sidan Sundet, det är någonting så innerlig kråkvinkelmessigt och oskyldigt. Derjemte är e resande teatertrupp ankommen, som ger sina fö reställningar uppe på Rådstugan. Jag har na turligtvis icke underlåtit att göra dess bekantskap Orkestern utgjordes af stadsmusikanten och hån trenne öfvermaga herrar söner, hvilka med et rörande allvar täflade att framgnida sina falsk: toner; jag skall länge minnas denna lilla ori ginella familjeqvartett. Skådespelartruppen va bältre, än jag bade föreställt mig; älskaren hade dock olyckligtvis fått något i halsen, så att har endast med svårighet kunde göra sig förstådd, — måhända var det hjertat, som satt honom i hals gropen, — men älskarinnan tog sig i sanning förträffligt ut i sinrosenröda linongsklädning och hon dånade magnifikt. Vid spektaklets slut val teaterdirektören åskådarne till mötes vid dörrer med ett ljus i handen och lyste dem ett stycke ned för trappan...... Småstadsaktigt, säger man. Oh, men medgil dock att det är älskvärdt, alt det är arkadiskt! Jag hoppas herrskapet icke ångrar sin afton..-.. Fillåt mig lysa för Dem, så att De får deras öfverrock. ... Jag skulle följa längre ner, om det cke drog så på ljuset!... I morgon ger jag en plitterny komedi, som säkert skall göra Dem nöje. ... Farväl, mitt herrskap! god natt, god ratt!... god natt Ända ut på gatan god natty! Och jag kan försäkra att jag sofvit som en sten. Jag bar i i Kjöge besökt äfven en annan skådelats, nemligen skådeplatsen för de famösa hänielserna 4807. Det har blifvit en elak vana att söra sig rolig öfver den danska härens nederlag id detta tillfälle, och man hör ofta danskarne jelfva vända till löje hurusom bönderna kastade rädskorna af sig och lupo till skogs för engelsnännens första salvor. Men saken är dock verkigen i sig sjelf mera sorglig än löjlig. Man tänke ig ett landtvärn utan vapen, utan kläder, fatige