Aftonbladet – 9 juni 1845, sida 2

ECTS STEEN ED RASA om beredt mig denna smärta. Denna lock a nitt hår ber jag honom sända, såsom elt minne, ill min goda mor, om hon ännu lefver, och denna vörs vare använd till heliga messor för min och le minas fattiga själar. Härvid lemnade hon singen, hårlocken och börsen till sin vårdarinna, vilken kastade allt, väl sammanknutet, öfver srafven. Munken upphemtade gåfvorna, lofvade uppfyll: appdraget, gaf den knäböjda sjuka sin välsignelse och aflägsnade sig. Men Gano kunde presten ingenstädes finna och slutligen återvände han till sin eremithydda Dalmatiens berg, der han beslutat tillbringa sin; återstående dagar i frid och försakelse afallt jor diskt. Efter en längre tid, under en stormir natt, klappade en vandrare på den låga dörren Den fromm2 mannen öppade den och en kri gare syntes, som bad om nattläger och foder fö; sin uttröltade häst. Eremiten tillstadde det oc! snart upptäckte han, att himlen hade ditsänt Gan sjelf. Sedan han framsatt, hvad hans torftighe förmådde, och ovädret, slag på slag, ännu fortfor inbjöd han honom att gemensamt bedja, såson den fromma seden alltid varit, åå Herren tala utur molnen och innehållet af bönen var förson lighet, förlåtelse emot alla, som förolämpat oss för att sjelfva vänta nåd, i den stund då de Allsmäktige kallar oss. Härpå läste de litaniai och då de kommo till de orden, då begge afvex lande ropade: Herre förbarma dig! upplyste ce bländande blixt den trånga cellen, ett skrälland åskslag skakade bergen i deras djup och åter skallade hundrafallt från deras klyftor. Trp stillades ovädret.