Aftonbladet – 9 juni 1845, sida 1

ROCCA ARDENTE. NOVELL FRÅN TRETTONDE ÅEHUNDRADET AF CAVILHA. Emellan Scardonia och Clissa på Dalmatiens kust höjer sig, framskjutande i hafvet, en stel och brant klippa af betydlig höjd, hvarpå ett dystert borgfäste fordom varit uppfördt. Ifrån urminnes tid kallades denna klippa Rocca Ardente, på slaviskt-dalmatiska språket Raskal-Utess, den glödande klippan, emedan sotstrålarne på dess nakna och hvitgrå kalksten utöfvade en allt förbrännande och förtorkande verkan. Fjerran i öster upptäcktes en mörk skog, och i riktningen mot Clissa ett kyrktorn på en höjd. Vid den tiden, då ifvern redan aftagit för det heliga landets eröfring, lefde i Belluno Angelica, en jungfru af utomordentlig skönhet, uppvuxen i tukt och fromhet hos sin mor, enka efter en venetiansk ädling. Många friare, utmärkte genom rikedom, adlig härkomst och berömliga ridderliga bedrifter, sökte vinna den älskliga flickans hand och hjerta, och deribland funnos många ädla, intagande unga män, som, förunderligt nog, fingo afslag. Angelica föredrog den allvarsamme, manligt stolte riddaren Gano, som ägde ett slott i grannskapet af Belluno, och ett tre års fullkomligt lyckligt äktenskap rättfärdigade detta val. Men hastigt blef Gano ovanligt dyster och sluten. Efter träffade anstalter tog han sin gemål med sig, jemte nödig betjening, besteg en bark och seglade öfver till östliga stranden af Adriatiska hafvet och den del af Dalmatien, som då tillhörde det stolta Venetia. En afton inträffade de i Scardonia, hvarifrån Gano utsände en tje