Aftonbladet – 9 juni 1845, sida 1

Aftonen kom, men icke Gano. Sömnlös tillbragte Angelica natten, följande morgon grydde, men Gano uteblef. Hon trodde nu, att e:t vilddjur dödat honom, eller att han fallit för en fiende och ville ut för att söka honom. Men, vid den väl tillstängda borgporten mötte henne kastellanen, som, i stället för att öppna, meddelade henne den stränge riddarens befallning, att icke lemna fästet, förr än han sjelf kom och befriade henne. Nu öfverföll henne en djup, oändlig smärta. Under de bittraste tårar, eftersinnade hon, hvarigenom hon kunnat förolämpa sin herre och gemål — men fann sig omedveten af all skuld. Den bittra smärtan, att vara skild från honom, hvilken hon, oaktadt denna hårdhet, älskade, att veta sig underkastad hans vrede, utan att han ort henne någon förebråelse, för hvilken hon fått rättfärdiga sig, kastade henne slutligen på sjuksängen. Hennes lif aftynade och en dödlig plekhet spridde sig öfver hennes friska ungdomsansigte, hvilken lika litet lemnade henne, som den förlorade styrkan och helsan återkommo. Det enda botemedlet syntes icke. Då, för att afhålla den brännande solglöden, slottsfönstren