Aftonbladet – 7 juni 1845, sida 2

— Af den korrespondensartikel från Stockholm i en tysk tidning, som meddelades i detta blad för sistlidne Tisdag, har samma tidning sedermera lemnat en fortsällning, som för fullständighetens skull här intages: Omkring Hartmansdorff och de båda Palmstjernorna, till hvilka man kan räkna såsom den fjerde vår minister i London, grefve Björnstjerna, gruppera sig Riddarhusets massor, hvilka med sina röster förskaffa de förre segren. Björnstjerna är en gubbe, icke utan talang och insigt, men genom sin långa frånvaro i England och genom silt umgänge der med den höga aristokratien, så intagen af dennas glans och high life, att ban här helst skulle göra allt till engelskt, liksom han äfven gjori så betydliga offer åt efterapningen af den engelska aristokratiens yttre lyx, att han redan för sina egna materiella fördelar måste betrakta upplifvandet och underhållandet ar adelns förelräden, såsom ett nödvändigt vilkor för allt framskridande. Hvad erkebiskop Wingård beträffar, som genom sitt namn tillhör adelsståndet, så är detta hulvad för andliga ståndet i Sverige helt och hållet fyldt af hierarkiska sympatier och med alla de serskilda syften, som kunna anses dermed förenade. Att reprezenie:a en art protestantisk påfve eller åtminstone ett slags erkebiskop af Canterbury synes vara målet för hans äregirighet, och alt få i denna gloria, omgifven af de svenska biskoparne, såsom andliga lorder, uppträda i ett svenskt parlament, skulle måhända förmå honom att ingå på en förändring, förutsatt att denna icke inskränkte, utan hellre, om möjligt, utvidgade hans anseende och hans inkomster. Genom den servila underdånigheten hos det svenska presteståndet har det hittills i allmänhet lyckats erkebiskopen att befästa sitt herravälde, hvilket måste hopfalla, så snart, i följe af en allmän reform, iuren kommer till det andliga ståndet. Derifrån förnämligast biskoparnes motstånd mot allt hvad le kalla nyheter; derifrån bannbullorna, de dunIrande talen och den passion, hvarmed de hålla ig fast vid allt gammalt och förruttet, emedan ruktan för framtiden håller dem i ständig ångest. Att erkebiskopen, som det sägs, hyser en personig afvoghet mot Konungen, kommer visst deraf ut han i Oscar ser en reformvän, men till en del uf den naturliga grunden, att Wingård tillräckligt lokumenterat sin skicklighet för intrigen, hvarunot Konungen är en boltenärlig man, som är å fiendtigt stämd emot alla knep och politiska pe SERENA TEE EES TERESE EA