Aftonbladet – 6 juni 1845, sida 2

HMMM jury, af det vittnesbörd de hafva att aflägga och vittnesedens vigt, förunra tid att återhemta sina sinnen, att åter bringas till fattning och att bemästra sig minne och röst. Han bör tilltala viltnen med tonvigt af aktninz och godhet, utan omsvep affatta till dem framställande frågor och, der så fordras, förnya dem. Alt ordna bänkarne så, att den anklagade kan se urymännen lika väl som han af dem bör kunna skönjas; ty jurymännen äro domare. En ryckning på ögonbrynen, en rörelse med läpparne, en blick kunna för den anklagade medföra väckelse, att han går för långt, alt han sjelf förirrar och skadar sig. Att gång efter annan låta öppna fönstren till sessionssalen: dessa helsosamma försigtighetsmått äro allt för mycket försummade. Man föreställe sig den anklagade utkommen från en fuktig fängelsehåla, matt af vakor, utmerglad, svag, lidande och nästan urståndsatt att återhemta sina, i auditoriets tjocka och mefitiska luft försänkta sinnen! Åklagaren och försvararen, som för öfrigt begge två göra alltför många armoch kroppsvyridningar och som sätta sin röst i svängning på samma sätt som ringklockan i en kyrkstapel, äro genomblöta under sin toga, domrernes, Jurymännens och åskådarnes hufvuden hboptryckas och svetten rinner från deras pannor: hela auditoriet är hest, Man måste ha medlidande med den anklagade, men man måste äfven ha medlidande med publiken,. hvilket likväl är något, hvarpå Iman tänker minst. I Jag hejdar mig: man kan icke säga allt. Straff-lagstiltning, brottmålsransakning, lagskiphing, rättesångsordning, polisstadga för åhörarne,