Aftonbladet – 6 juni 1845, sida 1

imnade åt orkestren. De komma utstyrda, omsorgsfullt klädda, prydda med plymer och blommor samt intaga sina platser för att se eller blifva sedda. Qvinnan på modet är icke elak, men hon är den nyfiknaste af alla skapade varelser, hon lefver af sinnesrörelser vid hvarje steg, hon dör af sinnesrörelser i hvarje ögonblick. Hon har en älskare för sina vapörers skull, hon har vapörer för sin älskares skull. Hon måste lida för att mera njuta, hon måste njuta för att mera lida. Mest af allt fruktar hon för ordentligt indelade timmar, för sömnsjuka i lifvet, för hudoarns och ejderdunets lena ljumhet. Hon är beständigt i rörelse, middag och midnatt, — på spektaklet, i deputeradekammaren, i kyrkan, i Boulognerskosen eller på balen; hon sysselsätter sig med allt som kan oroa, förlusta, skaka, förstöra samt bringa i oordning hennes fattiga själ och kropp. Hon multiplicerar sig i hvarje föremål, som hon vidrörer. Hon tager med sig hela sitt lif, hela sin varelse i hvarje känslofull nervskakning som pröf var henne och man skulle kunna säga, att hon för öfrigt icke ens finnes till. Ingenting är henne till hinders. Sedan hon beslutat att se någon eller något, måste det ske. Hon är i stånd alt skrifva tio små doftande biljetter till assisdomstolens president, för att eröfra gracen af ett inträdeskort, en fåtölj, en stol, ja ändpunkten a! en bänk. I dagbräckhingen stiger hon varm och uthvild ur sin säng, men skyndar sig ut, ått göra queue utanför tribunalet. Der varder hon :stående med näsan åt nordostvinden och med fötterna i smutsen om det gäller. Hon sveper in sig i kortkappan. Hon hackar tänderna och skälf