Aftonbladet – 6 juni 1845, sida 1

— ——-— oooSARRARRAE ver i det inre af sina finkänsliga lemmar. När Porten öppnas, ses hon sluta sig till tåget, tränga, trampa, skjuta på, luta sig tillbaka, inträda och bana sig väg genom gensdarmer, vaktmästare och advokaternes svartrockar. Hon hakar fast vid polisbetjentens skört, hviskar honom i örat, bönfaller med mild stämma och släpper honom icke med mindre än att hon får plats att sitta på, der hon kan ha armbiågarne lediga, dubbelkikare för ögonen samt godt ögonmärke på den anklagade och domstolen. Betrakta huru hon följer, steg för steg, den lefvande dram som upprullas och huru hon skrider, med flämtande bröst, från den ena sinnesrörelsen till den andra! Om brottslingen har sträft skägg och vilda ögon, förråder hennes blick i åskådningen ett nöje af fruktan. Sinncsrörelse. Om han har rosiga kinder och håret lagdt i artistiska lockar, säger kon helt sakta för sig sjelf: hvilken skada på den vackre ynglingen! Sinn: srörelse. Om vittnena framträda, med hängande armar, eller uttrycka sig medelst anspråksfulla och slingriga fraser, skrattar hon i mjugg bakom sin näsduk! Sinnesrörelse Om den anklagade snyftar, fäller hon varma tårar af medlidande. Sinnesrörelse. Om någon ung fänta svimmar, skyndar hon fram med bevingad hastighet, lossar hennes snörlif och låter henne inandas luktsalt. Sinnes Irörelse af annat slag. Men eljest, så framt icke sessionssalen knarrar under sina tungå stolpar, skall den oförskräckta åhörarinnan ingalunda lemina sin plats. Timmarne ila, natten skrider, jurymånnen 8fverlägga, hon väntar. Hennes blickar måste begärligt följa den anklagades, hon måste hänga sig fast vid hans darrande Eippar,