Aftonbladet – 4 juni 1845, sida 2

a Sn NN officio och försvararens andragande till sin klients fördel, emedan hon vet att afpruta öfverdriften i begges meningar. Men huru kan hon väl hysa misstroende till presidenten, som håller i sina händer rättvisans oväldiga vågskål, till presidenten, som icke är annat än referent i saken, till presidenten, som aldrig bör antyda sin åsigt, aldrig bör låta den enskilde mannen framskymta under embetsmannens toga? Jurymännen äga icke det omfattande och öfvade minne, som på en gång kan qvarhålla alla! för och mot framkastade bufvudsakliga argumenter och som förstår att ordna, jemföra och bedöma dem. Liksom hvarje enfaldig man, öfverlåta de sig, i sina kärslors förvirring och uppmärksamhetens ansträngning, åt de sista, af deras hjerna hemtade intrycken. Om dessa äro en fördubblad anklagelses intryck, hvilken tyngd på juryns samvete! hvilken fara för den anklagade! Man derrar vid tanken alt i landsorten, särdeles inför en enfaldig, illiterat bondenämnd, presidentens i assisdomstolen konstlade och pas:onfulla uppfattning af ransakningen ensamt kan föranleda beslutet af en dödsdom! Lagen har velat, att den anklagade, hvars oskuld hon förutsätter enligt mensklig föreställning, alltid skulle äga sista ordet. Men är det icke en omslörtning af mensklighet och rättvisa, derest presidenten, i stället att göra elt sammandrag af ransakningen, rusar å tad med en anklagelse? Har icke den anklagade framför och emot sig två motståndare i stället för en, åklagaren och presidenten? Om ban till domstolen lyfter bönfallande blickar, om han tar sin tillflykt dit såsom till ett heligt rum, skall han finna en