Aftonbladet – 3 juni 1845, sida 1

satan; i BJÖRLINGS vid Kungsbacken; i EiSsENs i hörnet hs 9 i hörnet af Hornsoch Repslagaregatorno å Söder; I ng kl. 6 eftermidd. någon ännu bätire, klarare och djupare lära uppkommer. Denna alla sanna lärors kraft är i sig sjelf irtet annat än en del af Försynens stora verldsplan, Guds ledning af menniskoslägtet. Derjemte utgör saken i sig sjelf det största bevis på det andligas makt öfver materien. Mången tviflare på sanningens styrka invänder häremot, att påståendet om doktrinernas makt är obevisligt. Så, som historien förr uppfattades och skrefs, må man också medgilva, att denna sak låg ganska mycket i det oafgjorda och dunkla. Man fann under vissa epoker den religionen, likasom den politiska lärsn berrska hos det folket; under andra åter, en annan; under andra en tredje o. s. v. Man kunde ej uppgifva andra orsaker till dessa olikheter, än den materiella styrkan hos vissa religiösa eller politiska anförare, hvilka, allt efter sina olika tänkesält, sina behof eller blott tycken, hos sina resp. folk införde och anbefallde än den satsen, än en annan, till efterföljd. Det skulle således icke hafva varit sanningen, som herrskade; utan den yttre, fysiska makten, hvilken stundom tog sanningen under armarne, likasom lögnen och orimligheten en annan gång: men alltsammans blott såsom medel för sina afsigter. Denna låga och i sig self styckevisa (fragmentariska) åsigt af historien har dock gifvit vika, allt som man genom ett grundligare studium funnit, huru tidernas läror alitid med konseqvens och en viss intellektuell nödvändighet utvecklat sig ur hvarandra, samt oupphörligen, i stort taget, gåll framåt. Dermed nekas icke, att nycker, fördomar och materiellt våld vid otaliga tillfällen lagt stora hinder i vägen för denna utveckling af det rätta. Vi hafva också från början icke sagt, att doktrinernas makt är ögonblicklig, eller att en riktig lärosats alltid gör sig gällande med detsamma som den uppstår. Sanningen kan ofta, när den uttrycker sig, hafva blixtens utseende; men eger sillan dess hastiga verkan. Tvertom hafva vi påmint, att det endast är omsider, den makt, lärorna utöfva, är oemotståndlig. Dermed följer således, att ingen, som älskar sanningen, får nedsätta sig till hvila, upphöra med arbetet för dess genomdrifvande, eiler slumra in med den tanken: sanningen herrskar! det behöfs icke mer: god nattI Ty sanningen blir blott i hvarje sak slulliges herrskande genom sina kämpars oupphörliga och outtröttliga strid för hennes seger. Alt likväl denna seger sjelf, för generationerna i det hela, för en tid och för ett folk i stort, aldrig uteblifvit, är den mest lugnande betraktelsa, hvartill den historiska forskningen öfver menniskosliglets utveckling föranleder: och det är denna äsigt, som på det nogaste sammanfaller med den religiösa tron på en Guds styrelse af verden och menhiskornas öden. Den bok, som vi här omtala, har väl icke till uteslutande uppgift, att vara hvad man i enskild mening kallar en Theodicte; men dess föresatta mål är dock, att redogöra för lärornas utveckling ur hvarandra, under de tre sista seklerna: att faktiskt visa, buru dessa, och intet annat, ständigt tagit makten: buru ofta den till sitt första utseende svagaste lärosats, så fort den varit sann och tillika utgjort sanning af def slag och på den punkt inom ideernas område, som tillhört ett gifvet tidehvarf att utveckla, icke kunnat förqväfvas äfven genom de fruktansvärdaste materiella ansträngningar från de maktegandes sida: samt att, tvertom, en sådan lärosatts, så fort den hunnit mogna, utväxa till hela sitt system och organisera sig i allmänna tänkesättet, haft styrka nog, att nedbryta eller förändra de materiellt fastaste välden, de förut såsom oomkullstörtliga ansedda politiska institutioner. Har lisaren förstått oss i djupet, så torde han erkänna, det man knappt kan anslås, af någon på en gång lärorikare och tröstefullare utsigt öfver verlden. Men en sådan framställning, då den är faktisk och grundlig, redogör tillika för alla de enskilda misstag, hvilka äfven kämparne för sanningens och det godas utveckling ej sällan, och stundom af ganska ursäktliga orsaker, begå. Lärorna sjelfva, så fort de äro i grunden riktiga, gå alltid slutligen fram till seger; men lärornas predikanter göra sig styckevis ofta nog skyldiga till större eller mindre felaktigheter, hvaraf händer, att de för sina personer mången gång falla, oaktadt deras läror stå. Allt mer och mer undvika sådana misstag, måste imedlertid vara en önskvärd sak. Lärorikare för detta ändamål kan då intet vara, än cen historia, som upplyser oss, huru förflutna tidehvarfs sakförare gått till väga, hvilka hinder de mött, med hvad medel de bekämpat dem, på hvilka fel de emellanåt stupat, och huru andre efterträdare på samma bana upprättat dessa fel. Dessutom blir en sådan historia ännu vigtigare, emedan den anvisar, för våra nu lefvande och verkande, den plats i lärosattsernas utvecklingskedj2, som vår tid innehar, och hvarigenom enhvar ibland oss lär sig begripa hvad det är, som framför allt nu måste uträttas. Ivar tid har sill göra — hvilket språk ej annat är än en utvidgning af dessa evangelii ord: hvar dag har sin möda (sorg),. Matters arbete är icke en Doktrinernas historia Sdm ooo oo AK KARA JP KR oo RR