Aftonbladet – 2 juni 1845, sida 1

SJR, UL: SEPMIM JB SF VMElf TURE SIE ef elt detta ämne yttra, förbättringen är i den nya strafflagen helt och hållet ställd såsom beroende af den intellektuella, moraliska och framför allt den religiösa vård fångarne skola åtnjuta. Men, har man häremot invändt. känsloslöa menniskor, apathiska naturer finnas. som tillbringa i allmänhet ett biott vegeterande lif, och på dessa skall penitentiärsystemet och särskildt cellsystemet föga verka; de skola der under tröghetens likgiltighet bortsofva sin fängelsetid. Erfarenheten i andra länder, t. ex. Skottiand, der dock nationalkarakteren är temligen lik den i vårt land, vederlägger detta; ty den visar, att erfarenheten, någon tid fortsatt, äfven af dylika naturer erfares såsom ett hårdt straff och väcker de domnade själskrafterna, ssmt att sådane personer derigenom beredas att med öppnare sinne mottaga intryck af den dem egnade andeliga vård. Men om ock, hvilket tan medgifvas, ensamheten icke erfares lika starkt af den apsathiskt fiogmatiske, som af den som har ett koleriskt eller sanguiviskt temperament, så bör observeras, ett den förre, just i följd af denna sin själsbeskaffenhet, måste antagas ej hafva i lika grad, som för den sednare är möjligt, nedsjunkit i moraliskt förderf, ty deita står i samband med en kraft. en energi i viljan, som den apathiske saknar. Man har ock talat derom, att i denna straffiag skulle det abstrakta personlighetsbegreppet upptäckas hafva inträngt i lagstiftningen. Detta medgifver jag, men endast under två vilkor; först, att man noga distinguerar mellan det falska personlighetsbegreppet, nemligen sjolfviskhetens, hvaraf till bild kan tagas fåret, som ezgenvilligt öfvergifver hjorden och förirrar sig till öknen, och det sanna personlighetsbegreppet, som är sjelfuppoffringens och kan tecknas med bilden af herden, n. lydande en högre vilja, utgår för att uppsöka det förvillade och från öknen äterhemta det; samt för det andra, ast man cerkänner person!ighetsbegreppet i denna dess sanna och kristliga betydese äterfinnas i penitentiärsystemet, på sätt jag både förut och nu sökt framställa. Man har ock åb-ropat ett yttrande af en lagberedningens ledamot, den ende i beredningen, som äfven varit ledamot af lagkommitten, och som i en reservation angående bibehållande af dödsstraffen säger, att då mängden af hans landsmän anser dessa straff för aldeles nödvändiga i denna tid, bar han icke vågat på sin enskilda öfvertygelse grunda ett förslag till dödsstraffens uteslutande ur den nya strafflagen. färaf har man dragit konseqvenser om det afseende, som vid stiftande af ny lag bör göras på folkets tänkesätt och seder, ja ock fördomar. Allt beror dock här derpå, huru långt en sådan fordran utsträ ty lagstiftaren må väl icke tvingas att fö C endast nedåt, på jorden och hvad der förekommer, utan man må väl medgifva honom tillika rikta den uppåt, till det rättas och sannas bilder. Blott genom cn sådan altsidighet. hvarken förbiser det högre för det lägre eliter tvertom, vinner han den rätta ledningen både sin öfvertygelse om hvad i detta nu kan vera att göra och för det verk, han blifvit kallad att frambringa. Folkets tänkesätt är ock hos en nation med framskridande kutur aldrig stillastående, utan gressiv utveckling. Någon anticipation på de veckling kan ock lagstiftaren icke undgå att göra, ty i annat fall bliver lagen hastigt förå!drad och möjligen skulle den till och med, när man betänker den tid, som för antagandet erfordras, kunna vara sådan, att det allmänna tänkesättet redan, när lagens verkställande inträffar, gått lagens bestämmelser förbi och huanit längre, än dessa. I hvad rittning kulturens utveckling går är väl ock för den uppmärksamme betraktaren ej svårt att finna att fästa mig vid ett exempel, som här ligger nära Hill bands, då man ser, huru under scdnare åren Philadelphiasystemet vunnit allt mera förtroende i andra länder framför hvarje annat fängelsesys huru de fordra motståndarne blifvit förändrade till anhängare, och huru icke blott enskilde utan ock hela folk, t. ex. det Franska genom sina ombud i deputeradekammaren, förklara sig för detsamma, är väl rätt att tro på utvecklingen af ett sådant tänkesätt äfven bland Svenska folket, der obekantskap med saken nu synes vara förnämsta motståndskraften. Hvad mognad tänkesättet i detta hänseende redan vunnit, tilltror jag mig icke att känna eilcr bestämma, men ett omdöme härom kan men snart bilda sig, di Rikets Ständer såsom folkets representanter fattat beslut i denna vigtiga fråga. Huru än detta nu må utfalla, tror jag, att äfven hos oss skallsnart detta fängelsesystem erkännas vara det enda rätta. Man har anmärkt oformligheten att besluta öfver blotta principer och sagt, att sädane beslut icke kunna leda till något resultat. Det förra kan jag under vissa betydliga inskränkningar medgifva, men det sednare måste jag bestrida. Ty Rikets Ständer draga härigenom en vexel på framtiden, hvilken denna ej kan undgå att honcerera. Jag tycker mig finna ett tyst medgifvande häraf just i det motstånd Legutskottets betänkande nu här möter och som väl betraktades såsom öfverflödigt, om man ansåg frågans nuvarande form göra utgången likgiltig. Hvad åter det förra inkestet beträffar, så har det varit och är innu min tanka, att Lagutskottet rättast bordt afgifva ett enda betänkande: öfver lagen i dess helhet, åledes både öfver principer, detaljer och redaktion, hvilket allt allestädes i lagen så med hvartannat sammanhänger, att ätskiljandet blifver omöjligt, men att detta betänkande kunnat afdelas i sektioner, atlt eftersom granskningen fortgick. I sädant fall skulle man hafva kunnat nu medhinna åtminstone en del af lagen och bespara Rikets Ständer vid nästkommande riksdag att, hvad detaljer och redaktion beträffar, börja så godt som å nyo med densamma. Jag har ock derföre i utskottet reserverat mig mot afgifvande af särskildt principbetänkande. I synnerhet hvad latitudssystemet beträffar kan jag ej finna annät, än att man här anticiperat på den speciella pröfningen af särskilda lagens rum. Ty om t. ex., såsom flere reservanter yrka, man vid den speciella granskning, som hvarje lagrum måste undergå, stulle besluta, att på alla de ställen, der latituden blifvit bestämd vidsträcktare, inskränka den tiil blott en straffgrad, så blifver häraf följden, att den allmänna princip, utskottet nu uppställt i anseende till latitudsystemet, icke vidare äger tillämpning. Jag tror visserligen, att så hvarken sker eller bör ske, men möjligheten deraf är för mig skäl nog att icke nu insistera på fattande af beslut om latitudsystemet i den form utskottet föreslagit, och det så mycket mindre, som jag fått af diskussionen anledning till den et