Aftonbladet – 2 juni 1845, sida 1

DILIG2ELOS TILL UPSALA afgår Onsdagar och Lördagar, kl. B f. m., från huset AF 7 Cara Norra Kyrkogata, återgår från Upsala Tisdagar och Fredagar samma tid. SEDNARE YTTRANDE AF HERR PROFESa SOR KNÖS, I FRÅGAN OM DEN NYA STRAFFLAGEN. Detta yttrande afgafs munitligen i Presteståndets plenum den 23 April, och lirer befinnas icke mindre intressant än det förra. Efter några ord till inledning yttrade talaren: Man har sagt, att det föreslagna straffsystemet grundar sig på en rationaliserande spiritualism; ja, här har äfven blifvit yttradt, att detta system står i samband med den rationalistiska asigt, som inom teologiens område sökt göra sig gällande, men nu kan anses öfvervunvnen. Härvid får jag främst förklara, att för namn — om ock de erinra om heterodoxi — är jag ej rädd, ty jsg vågar tilltro mig att kunna skilja begrepp och systemer från de namn, med hvilka man må söka stämpla dem. Rationalism är motsatsen å ena sidan mot supranaturalism och å den andra mot empirism. I förra hänseendet får jag anföra. att religiosen ensam, jemte teotogien såsom dess vetenskapbl:ga hearbetning, är supranaturalistisk hyvsremot juridiken är en vetenskap af annan art och lika litet kan undvika att vara rationaliserande, som t. ex. samhäl!släran, hvilken, äfvenså väl som rättsläran och rättsvetenskapen i dennas flerfaldiga utgreningar, hvilar på filosofiska grunder; men till filosofiens natur hörer, att den är rationaliserande och annorlunda kan åtminstone jag ej tänka mig den. Det ligger ock, enligt min öfvertygelse, i öppen dager, att juridik är ett och teologi ett annat, och att den förra lika litet skulle vinna på att absorberas af den sednare, som staten på att amalgameras med kyrkan, Detta bevisas bäst derigenom, att flere af de vigtigaste begreppen i båda dessa vetenskaper hafva i hvardera cn micket olika betydelse. Så t. ex. begreppet försoning, som i juridiken afser något, som menniskan sjelf kan prestera och som derföre med rätta måste af henne fordras; men i teologien förhåller det sig härmed annorlunda, såsom bekant är. Jag är derföre, äfven i språkbruket, så sträng teologisk purist, att jag, så vidt ske kan, undviker att nytija ordet försoning inom annat område, än teologiens, och i annan betydelse, än den dåct der äger. Nästan på samma sätt, som med begreppet försoning, förhåller det sig ock med begreppet nåd, benådning. hvilket i teologien mäste sättas helt och hållet utom beroende af begreppet förtjenst; hvaremot, då man talar om nåd inom lagens och lagskipningens särshilda sfer, äfven begreppet förtjenst måste, åtminstone i någon mån, dermed förbindas, efter hvad jag ock i mitt förra anförande sökt visa. GSäsom slutsats a! allt detta, får jag yttra min mening vara, att af rättsvetenskapen och lagstiftningen icke i ofvannämnde hänseende får fordras mera, än att de icke komma i strid med vår religions heliga läror. Vill man åter här taga ordet rationaliserande såsom motsats mot empirism, så kan meningen väl ej vara annan än den, att vid uppställande af strafflagens principer man för apriorisk konstruktion och från förståndsreflexion utgående teori ej skulle hafva fästat tillbörtigt afseende på den koncreta verkligheten och den historiska kontinuiteten. Som flere talare bäråt syftat, förtjenar detta så mycket mera ett genmäle, Mitt svar blifver, att jag ej kan erkänna detta vara förhållandet, utan synes mig b ingen härflyta derifrån, att man cj aktgifvit på hvad hes oss just nu är den konereta verkligheten, samt tagit straffsystemet i 1734 års lag, sådant det der finnes uppställdt, och jemfört det med systemet i den föresiagna strafflagen, hvarvid man sålunda öfverhoppat i den historiska kontinuiteten mer än 400 år. Ty den konereta verkligheten i detta nu är, att de fysiskt affliktiva straffen redan äro så nära afskaffade, som möjligt, för att afskaffandet cj skulle vara tetalt, och att i stället för de förra hafva fängelsestraffen blifvit den vanligaste straffarten. Då så är, blifver frågan endast derom, att totalt afskaffa hvad redan nästan helt och hället upphört, och att göra det som redan är det allmännaste till det regelmässigt gällande, samt att ordna detta på lämpligaste sätt. Jag tror ock, att det allmänna tänkesättet hunnit vänja sig vid att se de fleste ädömda straff vara fängelsestraff och derföre lätt skall gilla ett straffsystem, som egentligen är byggdt på denna straffart. Endast i ett fall skulle klagomålen öfver den afbrutna historiska kontinuiteten kunna hafva skäl för sg, nemligen i anseende till skamstraffen. Men desso äro af sådan eskaffenhet, att de, enligt min oförgripliga tanka, äfven med hjelp af den bistoriska kontinuiteten icke kunna försvaras, Fö aktet, vanäran försvärar och hindrar den så straffades återgång till samhället; han är förkastad och blifver derigenom förkastlig. Dock, en sjuk lem af kroppen afhugger men ju ej, förr än dess obotlighet är afgjord, utan man omlindar och omsköter den på bästa sätt; man söker skydda den för yttre skadliga inverkningar samt medelst lämpliga läkemedel bota den, på det den må äter, såsom frisk, kunna uppfylla sina funktioner. Ar ej detta en bild af penitentiärsystemet? Utvisar detta icke, hvad man har att göra, då en ledamot af samhällskroppen kommer i ett sådant tillstånd, som bryter harmonien af sarehällsorganismen? Och penitentiärsystemet har i hög grad framför andra straffarter den fördel, att det kan på mångfaldigt sätt lämpas efter den straffskyldiges individualitet, göras hårda e eller lindrigare, allt efter hvad denna fordrar, samt derföre. under vis och samvetsgrann tillämpning, mera än någon annan straffart uppfylla alla de egenskaper ett straff bör äga. Hvad sedan beträffar ordet spirituslism, så bör väl förklaringen öfver den betydelse, i hvilken det här blifvit nyttjadt. sökas i hvad äfven i sammanhang dermed blifvit anfördt, nemligen att man ej tillräckligen skulle hafva aktat derpå, att menniskan icke blott är andeväsende, utan ock sinneväsende, m. m. Härpå svarar jag, att äfven det sistnämnda ingalunda blifvit i strafflagen förbisedt,