Aftonbladet – 31 maj 1845, sida 3

på andra sidan om skogen. En ensam ryttare sökte, genom förnyade anrop, förmå den sista slädan att stadna, men förgäfves. Antingen ville ägaren deraf icke höra, eller kunde han det icke, vid stormvindens häftiga dån öfver sjöns fria yta. Ryttaren, sedan han ännu några gånger förgäfves ropat, återvände till stranden, der i skygd af några, med ett tjockt snölager betäckta videbuskar, två dunkla gestalter, nedhukade, väntade honom. — Vid Christi blod! ropade ryttaren, för er finnes intet annat medel, att oskadde uppnå klostret, än att den unga damen tar plats bakom mig på hästen, och alt herrn, så godt han förmår, följer efter oss. — Nej, invände fruntimret, det går ej an; min ledsagare är främmande i denna trakt och i hela landet; han kunde förolyckas. Om ni tillåter, så tag honom på er häst, jag går. — Det kan vara mig detsamma, sade ryttaren; endast fort! J kunnen förstå, att jag icke just för er skull vill komma en half timma sednare till klostret med mina färger, och att jag hellre vill sitta framför den stora lågande spisen, än här i snödrifvorna. Den unge mannen ville icke intaga den honom anvisade platsen. — Ni är sjuk, dyra Adele, sade han på ett språk, som ryttaren ej förstod. Krafterna öfvergifva er. Jag fruktar det värsta, om ni, så nära vid målet, icke antager den hjelp, som himlen sändt oss. Stig upp på hästen; jag besvär er, jag ber er derom på mina knä. — Hör upp, Emil! sade fruntimret med sväfvande röst. Ni vet, att löftet binder mig, att jag ålagt mig alt, botlärdig och till fots, vandra