Aftonbladet – 31 maj 1845, sida 3

du icke vederqvicka dig ur min flaska? Det stackars barnet ser ut, så Gud må sig förbarma!l Kossacken fortfor att prata och larma, då Emil, i lifligaste bekymmer för den svårt sjuka, beslöt att lyfta henne, om ock med vild, upp på hästen. Men den arma, olyckliga motsatte sig detta, med sina återstående krafter. Någon annan utväg fanns nu icke, än att alla tre till fots begåfvo sig åstad, Emil och Annuska ledande den sjuka, och den sednare äfven sin häst. Så kämpade de emot snöyrans våldsamhet, som för hvar minut ökades. Himmel och jord voro höljda i ett enda snömoln, vägen var ej synlig, och för de långsamt framskridandes fötter bildade sig beständigt nya drifvor och djup. Om icke Annuska varit, skulle företaget alldeles misslyckats; genom hennes råd och lokalkännedom nådde ändtligen, efter långt kringirrande, den trötta karavanen det efterlängtade målet. Redan ljöd klosterklockan öfver det öde fältet; redan märkte den gamla nunnans skarpa öga ljus i de nedre salarne, då — all kraft och allt medvetande öfvergaf den arma valfärdande Skolastika. Ilon nedsjönk emellan de begge ledande, och dödsnatt lägrade sig på hennes ögon. Så snart dessa hotande tecken visade sig, slel Annuska sig lös från gruppen och störtade, hastigt svängande sig upp på hästen, för att från det nära klostret hemta hjelp. Under hennes bortovaro kom den döende åter till medvetande. Hon såg sin unge ledsagares, öfver sig i sorg och förtviflan böjda, ansigte, kände hans heta tårar på sina kinder. — Tack, tack! för så mycken kärlek och trobet! hviskade hon. Atervänd hem, min ädle vän. Jag får hvad jag önskat: en graf i mitt hem, hos de minal Himlen vare lofvad!