m—Tp— Sn Den unga konstnärinnan var så upprörd, att hon ej förmådde mer. Hon dolde sitt ansigte vid gubbens bröst, hvilken med välsignande hand berörde de linga, mörka lockarne. — Låt icke tidens strider för mycket störa din frid, mitt barn, hviskade han. — De kosta mig lifvet! ropade Skolastika. Jag kan, sedan jag en gång erfarit det heliga och bevarar medvetandet deraf, icke lefva det förutan. Välsigna mig, fader; — jag lemnar Paris. — Huru? ropade gubben. Vill du afsäga dig lycka, rykte, rikedom? — Jag afsäger dem, svarade den förra nunnan, för en enda stunds lugn och frid. En lång tystnad följde, man hörde endast den unga qvinnans hastiga andedrägt och gubbens stilla bön. IX. Det stormade öfver den ödsliga heden. Den långa vinternatten hade inträdt tidigt, snö föll i täta flingor och for i yrande massor öfver fältet, bildande här och der drifvor, hvarigenom den resandes släda och vandrarens fot med möda banade sig väg. Vinden var kall och förde med sig en mängd små skärande iskristaller, hvilka verkade på huden såsom nålstyng. Tillika gjorde mörkret och den fallande snön omöjligt att bibehålla vägen, eller följa dess knappt känbara spår. De resande, som denna stund färdades, iakttogo att deras slädor så nära som möjligt höllo sig tillsamman, på det bjellrornas klingande måtte tjena till ett gemensamt varningstecken. Ett litet tåg af sådana slädor rörde sig nu öfver sjön vid E:t Annas kloster, och tog riktningen till poststationen