Aftonbladet – 30 maj 1845, sida 3

SV M I Hennes ögon fylldes af tårar, hennes hand tryckte åter pannan, liksom om hon lidit af en fysisk smärta. Emil betraktade henne med deltagande och orolig ängslan. — OO, denna smärta! suckade den lidande; denna hufvudets sveda, denna hjertats ångest och bäfvan — skola aldrig dessa qval taga ända? Hon kastade sig tillbaka i soffans dynor och tillslöt ögonen. — Skall jag hemta läkaren? Adele, dyra Adele! ropade Emil. — Nej; men lemna mig ensam några minuter; stillheten och ensligheten skall häfva den häftiga migrän, som ofta öfverfaller mig. Blif qvar här; troligen är jag snart åter. : öHon aflägsnade sig, och Emil stadnade i sorgliga betraktelser framför den lilia bilden, som föreställde den målande nunnan. Den märkvärdiga fruns lefnad syntes honom nu af ett underbart djup och uppfylld af en ovanlig, hänförande.romantik. En nunna, bortförd, bedragen, sedan lefvande i verldens glans och yppighet, och, ehuru omgifven af kärlek och högaktning, likväl icke lycklig, likväl sårad af ett förborgadt qval, ett oförklarligt lidande; denna hemlighetsfulla uppenbarelse framställde sig så underbar — och ännu mer än hans lättrörda hjerta, kände han sin unglomliga svaghet smickrad af tanken, att han tillhörde denna utomordentliga fru, att hon kallade onom vän, att i hennes sköna ögon lyste h ertighet och deltagande. Han stadnade qvar några immar; men då konstnärinnan icke återsyntes, flägsnade han sig, med föresats, att tidigt fölande morgon återkomma. (Forts. följer.) J—L — EN ARTIST AF NYTT SLAG. På Leipzigs markad uppehäller sig en artist, som förevisar dresseraje ålionborrar i n dosa. Dessa insekter uppföra fter musikens takt åtskilliga dansar i den dosa, som jenar dem till balsal.