Aftonbladet – 30 maj 1845, sida 3

min barnsliga kärlek. Mitt arbetsrum gränsad intill hans, och här verkade och sträfvade nu ty. ensliga väsenden i samma riktning, arbetade sig upp åt fullkomligheten, och, om endast några tun i sender, likväl alltid framåt. Jag hade en svå) väg, min själ låg vid sidan deraf, trampad oct krossad, hon måste upprättas och äfven hennes omgilning, kroppen, erhålla ny helsa och spänstighet. Hela veckor, ja månader, såg jag ingen, utom min gode far; jag måste åter försona mig med menniskoanletet, jag miste tro, att älven derpå ädla drag kunna afspegla sig, och icke endast demoniska skuggor, som jag under min förnedringstid med fasa sett hölja dem. Ack, jag trodde då icke mer på något klart öga; iag hade förgätit att sätta tillit till ett oskuldsfullt leende. Allt detta måste jag mödosamt återvinna. Jag gjorde det, i det att jag målade, och mina bilder voro min verld. Min vördnadsvärde far såg hvad jag åstadkom, och han gladdes deråt. Genom hans undervisning vann jag fasthet och säkerhet. ans ord och efterdömen stämde mig i samljud med verlden och naturen, de gålvo mig ett mål, ch jag visste nu hvarthän jag skulle rigta min nre känslas outtömliga konstbegär. Så förgingo några år. Ändtligen vågade jag att framträda inör publiken med mina konstalster. De blefvo, ångt öfver väntan, gynnsamt emottagna. Min yttre ställning förbättrades hastigt och förde snart ill den höjd af lycka och rikedom, hvavuti ni er, att jag nu befinner mig. Vidare tillägg äro sfverllödiga. För dem, som bedöma den inre riden och säliheten efter framgångens följder, för lem är jag lycklig och afundsvärd. Visserligen r och bör jag vara tacksam, men erkänner tilika, huru stor andel, dagens mod och en stor ysslolös hufvudstads nycker, och äfven dårskaer, hafva i det beröm, hvars lager blifvit mig illerkänd. . Utmattad af en inre plågande ansträngning, jönk den talandes stämma i en sakta hviskning.