Aftonbladet – 30 maj 1845, sida 2

ton tillade han: I sanning, jag hade bort lyda min gode onkel, jag hade icke bordt välja denna otacksamma konst till mitt lefnadsmål. Den som egnar sig deråt, vill den ega belt och hållet med alla tankar och krafter. — Ja, det vill den! sade Adele med stark tonvigt. — Nu hade jag varit advokat, fortfor Emil. — och lycklig. I en nyttig, med flera tusende gemensam verksamhet kan en sådan förtärande törst efter beröm och rykte icke uppkomma. Jag kan icke uthärda att aldrig blifva nämnd, aldrig berömd eller belönad vid någon konstexposition. — Nej, Emil! ropade den sköna damen lifligt ni är konstnär, och måste blifva det. — Hvem kan tvinga mig dertill? — Jag! svarade Adele, och i hennes min oc hållning låg stolthet och säkerhet. Ynglinger blickade i hennes ögon, hvilkas strålar göto eld och inspiration i hans själ; han fattade hennes hände; och ropade: — Ja, ni är konstens sköna genius! min vän mitt allt! O, så länge jag får skåda i desssa trö stande ögon, blir modlösheten och förtviflan fjerran. Säg ännu en gång de sköna, stolta orden att ni finner mig vara värdig att följa er på kon: stens bana. — Ni är ännu ung, Emil, sade Adele mildt Er hela framtid ligger framför er. — Säg inte det, ropade ynglingen lifligt. Jag är aderton år. Man berättar om Rafael, att har redan vid femton år skänkte verlden mästerverk — Ni är alltför stolt och äregirig. Hvarje hanc är icke förunnadt att sträcka sig efter och nå äran: högsta krans. — Och sedan arbetet, mödan, qvalet, som sträf. vandet förorsakar! ropade Emil. Jag ville så lätt så lyckligt och lekande hinna höjden, som ni hunnit den, Adele. — Hvem har sagt er, att jag hunnit den Minst med lätthet? Vet ni något om min pröt