Aftonbladet – 29 maj 1845, sida 1

elt omätligt fält, öfverhöljdt af rök. Ur denn: rök (eller rättare dimma) framkommo oupphörligt seglare, jagade af stormen och, med bottenrefvade segel, sökande sin tillflykt i den goda hamnen. De för stormen flyende fartygen föreföllo mig som darrande fåglar, skrämde af en mörkvingad örn, eller skygga hindar, jagade öfver skroiliga klippspetsar af blodtörstiga jägareskaror. Och, när jag såg dem lyckligt undankomna förstörelsen, med saktad fart gunga fram förbi oss och sänka sitt ankar vid vår sida, erfor jag samma känsla, som, när i min barndom, höken jagade mina dufvor och jag såg dem lyck ligt undkomna, darrande af skräck slå ner och gömma sig vid mina fötter. Det var en storartad scen, som spelades framför våra blickar i Golf de Lyon; men vi tackade Gud att vi sluppo vara med, såsom personer i pjesen. Den der viken är känd såsom stormarnas älsklingstillhåll, i synnerhet vid dagjemningstiden, och sjöfarande bereda sig alltid på en dugtig slingpolska, då de, om vintren eller våren, vända sin stäf mot Marseille. And though tis true that man can only die once, tis not pleasant in the Gulf of Lyons. I Marseille uppehöllo vi oss 48 dagar, de 7 karantänsdagarna inberäknade. Vi hade således 411 dagar att se oss om i staden och proviantera m. m., hvilket väl är en kort tid, men dock bättre än ingen. Jag skulle till och med under denna tid hafva hunnit alt resa till Montpellier, hvilket jag ämnat, om jag icke varit hindrad a! en eatarrb, om den kalla och stormiga luften gal mig på det all jag ej skulle må bättre än alla andra menniskor i Marseille. Denna stad bar vanligen under vintern och våren varit hemsökt al bröstsjukdomar, härrörande af den ovanligt stränga kölden. Vi hafva ock på vår korvett, ända sedan afresan från Cadiz, haft många sjuka i catarrher och rheumatismer, hvilka dock alla nu äro fullkomligt återställda. Marseille föreföll oss rätt treflig, kanske icke