fursten, min höge förman, så i rang, som allt annat. — Nog med ditt skämt! ropade Dimitri. Jag upprepar, att jag tillhör min Skolastika, lika innerligt som furste, eller bonde. Du är nu, min älskade, min brud. Aflägg de dystra kläder, som erinra om den sorgliga tiden af förtryck och slafveri, och anlägg hvad jag för dig besörjt; blif, hvartill du är skapad, en skön och älskvärd fru, och inträd i en verld, som alltid skall beundra, vörda och älska dig. — Åilt är färdigt till afresan, sade Gregor, bugande, och Dimitri slöt med bjertlighet sin sköna brud i sina armar, då han förde henne till det numera utbytta praktfulla ekipaget. (Forts. följer.) —M—