drade stilla öfver mig, såsom en vän, hvilken ej vill utur slumren väcka den älskade. Jag betraktade den och, tryckande mig djupare i den mjuka bädden, log jag så saligt och var befriad från all smärta, all plåga. Då jag efter en kort slummer vaknade, uppflögo morgonrodnadens purpurportar, och en oräknelig skara af hvitklädda eng lar utgingo derigenom; basunljud och sång hördes öfver vida himlen. Nu framkom utur lusets fulihet, såsom en blomma ur knoppen, en helig från den öppnade porten. Det var Anna, vår skyddsengel. Hon helsade mig med ett så saligt leende, att glädjetårar öfverströmmade mitt ansigte. Hvad hon sade, förmår min tunga icke återgilva. Som då, här nere, blomvippan fläktar i den svala vårlunden, foglarnes sång höjer sig och en ailägsen aftonklocka ljuder, så voro de ord , fridsälla och välklingande, som flöto från hennes läppar. Då hon i fladdrande silfverskir framskred genom himlarymden, låg jag på knä och insög den glans, som utgick från hennes tillbakaskådande blick. Den herrliga! hon anvisade mig nu alt återvända till jorden. Två englar fattade mig, och hastigt, som en blixt, fördes jag ned åt djupet. Jag kände och såg jordens töcken uppstiga och möta mig. Så beträdde jag ånyo jorden, och då bindeln togs från mina ögon, låg jag åter här på min säng. Nu säger mig en inre aning, alt jag icke länge skail dröja här. Jag ropade efter dig Skolastika; mitt hjerta är bekymradt för dig och dina kommande dagar. Lofva mig, att aldrig öfvergifva dessa heiiga murar, att aldrig utträda i en verld, der din själ kunde taga skada. Gil mig din hand derpå. Skolastika kastade sig darrande ned inför den