Aftonbladet – 28 maj 1845, sida 2

Han hade fallit till hennes fötter och drog hennes af tårar fuktade händer till sitt hjerta, tryckte dem till sina läppar. — Huru kan jag, ropade hon, i åsyn af denna som jag vill förråda! hon visade härvid på madonnans bild. — OO, min älskade, afbröt han; en nunnas ed är en omedveten hädelse emot himlen, com skapat alla väsenden till lycka, fröjd och kärlek. Aflägg en annan ed, den att följa ditt hjerta, den att göra mig lycklig. Sådane löften äro värdiga dig och himlen. Hon föll nu till hans bröst, till hans hjerta, och först sent åtskiljdes de. Efter några veckor hade natten inbrutit då Skolastika skulle lemna klostret. Den skumma våraftonen gynnade företaget; en postvagn, hvars förande Gregor, så kallades Dimitris vän, åtagit sig, höll i skogen vid sjön. Man beslöt att icke afbida midnatten, till undvikande af månen, som då uppgick. Under Vespern sutto, såsom vid berättelsens början, de tre nunnorna tillsamman. Aftonsolen inträngde genom det öppna fönstret och en Jätt vind lekte med majblommornas små silfverk!ockor. Väninnorna höllo hvarandra, såsom då, fast omslutna; men mycket felade, att Skolastikas hjerta slog så fridfullt. -Marfa ordnade enskilda blommor, som fallit från en i rummet stående korg med vårens förstlingar, till en krans, satte den på Feodoras hufvud och ropade: Såser en brud ut! Men icke en skön, invände Feodora skrattande. Vill du skåda en sådan, så kom hit och se! Hastigt hade hon lagt kransen på Skolastikas slöja och var sysselsatt att djupare nedtrycka den på den sköna pannan, då hon märkte att en dödsblekhet spred sig öfver dennas kinder.