Aftonbladet – 28 maj 1845, sida 2

— Nej, det är hennes tokiga dag; hon har lera sådane på året. Då undandrager hon sig allt irbete, svärmar omkring i vildmarken och begår vå egen hand hvarjehanda dårskaper. Detta de begge unga nunnornas joller afbröts uf ett häftigt, uthållande rop, som hördes från fra galleriet, som lopp omkring salen. En nunna ramträdde och ropade: — Bedjen för syster Rebecka, som ligger i själtåget; rören klockorna, att man må samlas till själa messa ! Detta rop väckte Skolastika ur hennes drömmar. Hon flög trappan utföre, och var snart utanför den sjukas cell, der hon hörde den lidandes qvidan. Då hon inträdde, lemnade de andra rummet, ty den sjuka, sträckande sina magra armar emot henne, ropade: — Hon är ännu här! änvu har ej den brinnande vagnen bortfört hennel Gå, jag vill vara allena med henne! Då nu stillhet herrskade i den ensliga cellen, reste den sjuka sig upp, och en hemlighetsfull inspiration utgick från hennes vidt utspända, stela Ögon. — Min ande, ropade hon, har just nu besökt himlens ljusa blå. Mina armar voro förtorkade, milt ansigte lågande af feberns glöd, då jag fick bada mig i eterns vågor, och vandrade af oeh an, afkylande mina brännande fötter på fuktiga morgonskyar. Jag hörde englars harpor, och deras himmelska sång ljöd emot mig, såsom morgonvindens susning öfver blomstrens kalkar. Ljusa moln omgiåfvo mig, och jag svalkade mitt öppna bröst i deras friska dagg; sedan kastade jag mig ned på-ett molns mjuka bädd, och minen van