Aftonbladet – 28 maj 1845, sida 1

En rörelse bakom pelaren störde samtalet. — Gå, gå! ropade Dimitri, i det han satte sig och sköt vännen åt sidan; hon skall snart vara här och det skulle ej passa sig, att hon funne dig här och i denna eleganta drägt. Gå, jag ber dig! Den blonde aflägsnade sig, yttrande för sig sjelf: — Måtle en ond demon taga alla kloster! De ha alltid något lockande för alla romantiska kärleksnarrar. Jag, för min del, finner dem högst osmakliga och tråkiga. Då han var borta framträdde Skolastika orolig och med förströdd min. Så litet hon förstått af samtalet, var likväl den omständigheten tydlig för henne, alt Dimitri icke var den, för hvilken han utgal sig. Hennes bemötande var derföre i första ögonblicken kallt och förläget. Kon hade lofvat alt öfvertaga ett parti af bilden, men var ej I stånd att föra penseln, lade den bort och utbrast i tårar. — Evigt älskade flicka! ropade den unge mannen och slöt henne i sina armar; hvad fattas dig? hvilket bekymmer trycker dig? Ar jag icke din vän, din älskare? Ar ännu någon hemlighet cmellan oss? På alla dessa frågor svarade den rädda flickan intet; hon hade tryckt sitt ansigte ide skyddande händerna och hennes tårar runno. Då hon åter höjde sitt öga, glänste det i rörande skönhet, kinderna öfverdrogos med en rodnad, som i sig förenade blygsamhet, kärleksfröjd och ångest. Hon sade endast de orden: Du är icke den, som du synes! Dimitri kastade en blick åt sidan, derifrån hans oförsigtiga vän försvunnit, och hviskade: detta är