Aftonbladet – 28 maj 1845, sida 1

jag har utstått det omöjliga och, i förtroende sagdt. nu är det nog. — Hvad mig angår, svarade Dimitri, så leds jag alldeles icke. — Det tror jag fullkomligt, sade den blonde leende. Då man spelar Abelard och Heloisa, så har man förströelse nog. Men säg mig upprikigt, huru långt ämnar du utspinna denna roman? Skall jag för den gå förlorad? — Tala mera tillständigt, sade Dimitri. — Ja, hvarför icke. — Du tror, för det att du nålar bilder med gloria kring hufvudena, att du mot mig kan spela apostel. — Min vän, jag har ör ofta sett dig vid gröna bordet, för ofta i Sällskap med — — Gif mig den röda färgen, som står der! — Alltför gerna; der har du den. — Den luktar så skönt af terpentin och har förderfvat mina nya glasehandskar, men hvarom skulle Vi tala? Jo, riktigt. Var uppriktig, käraste du, emot din trogne kamrat. Du är lika så litet något. belgon som jag. Om icke din Heloisa händelsevis mött dig, skulle du aldrig tänkt på att köpa och nedsudla linneväf. Detta är elt lylikt upptåg, som det i Florens för ett år sedan, då du för att behaga Signora Giuliani plötsligt blef musikus. Du pådrager talangerna, som en af oss andra ett par handskar. Säg mig blott det enda: när skall denna roman slutas? — Har den för dig redan räckt för länge? — Skulle den icke det? Tre månader ha vi redan varit begrafna här. Våren nalkas med stora steg och vi hitkommo midt i vintren. Dimitri bortlade färgtaflan och, fattande en