Aftonbladet – 27 maj 1845, sida 1

Hickans ädla profil, hvilken genom det öppna kyrkfönstret skarpt aftecknades i himlens rena blå. -Nunnans ljusgrå klädnad, som nedföll i sida veck, och den hvita slöjan förrådde den sköna ungdomliga växtens fullhet och smidighet. Hon stödde högra handen under hufvudet och förblef sittande i eftersinnande ställning. Ändtligen undsluppo hennes läppar, liksom drömmande, de orden: —— Är det tillåtet att måla så? Får man bilda I sådana gestalter? Lågar icke denna aftonhimmel i alltför jordiskt sken, är icke denne riddare, med det fromma och dock så jordiskt sköna anletet, en afgrundens invånare? Uppdrager han icke snarare draken, än han nedstöter den? Är denne ädle häst, med sina stolta rörelsers djerfhet och kraft, icke otillbörlig på det heliga området? Hon förskräcktes nu vid ludet af sin egen stämma, vände sig hastigt om och sig upp till konstnären med ett barns fruktande ultryck, hvilket vintar förebråelse för ett förhastadt och oförståndigt uttaladt ord. Då den tiilfrågade teg, ropade hon ifrigt: — Tala, min herre! jag går ej härifrån, förrän jag vet, om jag skall fördöma denna underliga bild, eller falla ned och tillbedja den. Den unge konstnären visade på originalet och sade leende: — Jag har ieke kunnat der finna något, som icke liancs, derföre har jag måst taga al mitt eget, så godt jag kunnat. På mina ströttåg i Afrika såg jag en gång en ung arab i strid med cen tiger. Jag aftecknade grunpen flygtigt, utan att då veta hvar jag skulle anbringa den; här erbjöd sig tillfälle dertill. Af den mohriske riddaren har lifvit den helige Georg, af tigerkatten lindlormen eller draken. Om gruppen har If och värma, har den derföre att tacka naturen. Tro mig, fromma jungfru, den är kätlan till alla våra skai i pelser. — Naturen! ropade Skolastika, den fallna, för