Aftonbladet – 27 maj 1845, sida 1

en bedräglig verldsmask. Hennes inre strid fort gick. Med blicken riktad på bilden, än beun drande, än förkastande, vände hon sig flera gångei om, för att gå, men kunde ej slita sig derifrån Då hon ändtligen gjorde ett steg framåt, kände hon bräderna under sig svigta, och fann denn: plats på ställningen osäker och vacklande. Idott ögonblick ropade en röst: — För Guds och alla helgons skull akta er! Detta ljud bedöfvade ännu mer den arma nun nans sinnen. Det väckte erinringar och känslor som verkade hotande och pinsamt. Hon vill skynda till stegen, men kände att det var omöj ligt. Ett dunkel omhöljde hennes ögon, hennes knä darrade. Hon såg huru en man, i grof linnerock, klättrade uppför stegen och återförde hevne till stolen framför målningen; hans ord hörde hon icke, men vaknad ur bedöfningen, kände kor en varm flägt på sina kinder och såg blicken a! ett mörkt öga framför sig. Hon igenkände der förra gestalten i kyrkan. Tanken, att det var målaren, gaf hennes sinnen I och säkerhet, för alt pröfvadet ovanliga i hähdelsen. Med rörd stämma helsade och taekade hon. Sonstnärn upptog det med ett vänligt leende, men teg, och denna tystnad, hans egen synbara förlägenhet, gaf henne mod. Ett ögonblick förgick, hvarunder de begge betraktade bilden, sedan vände sig konstnäreas ögon omärkbart derifrån på åskådarinnan, och han sökte, att i denna ljusa, af renhet och religiösa känslor genomväfda skrift läsa domen öfver sig och sitt verk. Konsten hade aldrig värdigare löst sin uppgift; den medlade här emellan tvenne sälar, hvilka lika förirrat sig, men och derunder lika ifrigt sökte sanningen. j ia syn hans hjerta rent — är hans hj öd frågan i Skolastikas inre, — Hon är ren och skuldfri; hvilken dom fält ler bon öfver mig? frågade bildens skapare, un der det hans ögon med svärmisk eld hvilade på