Aftonbladet – 26 maj 1845, sida 3

Toch befann sig nu hos en guldsmed häri staden, Isamt inköptes genom subskription af ett antal af ISven Heurlins vänner bland ledamöterne i Bondeståndet, som dertill gåfvo 5 rdr rgs hvardera och löfverlemnade den till honom vid en aftonsamimankomst, med ett för tillfället lämpligt tal af Triksdagsfullmöktigen P. Nilsson från Werland. LSS testen — Den fraktion, som, i brist på andra anledningar latt visa sig förbittrad öfver vissa förändringar i Iställningar och förhillanden, sökt sak med Regeringen för) dess sanktion å Ständernas beslut röIrande arfslagarne, har, såsom vi redan berättat, Idå deras skäl i hufvudsaken ej velat taga skruf, Tl vändt sig mot formen, påstående, att II. M. KoJnungen faltat silt beslut emot de fleste rådgifI varnes äfvensom mot högsta domstolens tillstyr(kan, hvilket, såsom Minerva anmärker, ändå är en tröst för bemälde fraktion, för hvilken den giltigaste formen för en Konungs beslut är att Idet fattas emot rådgifvarnes tillstyrkan. Att likväl detta icke nu är händelsen, bar blifvit väl utredt af Dagligt Allehanda, ur hvars nummer för Idagen vi intaga följande stycke: Ibland de flera osanningar, som i detta fall flitigt uppdukas, är äfven den, att fem af statsrådena, och deribland justitiestatsministern, ur hbgfarenhetsoch rätlssynpunkten, motsatt sig den ifrågavarande lagen. Afven jag har väl hört berättas, att fyra af dei konscijen närvarande statsrådena, nemligen utrikes statsministern, friherre Staöl von Holstein, samt Hrr Fåhreus och Munthe yttrat betänkligheter emot meddelandet af den ifrågavarande sanktionen, men jag har deremot de giltigaste anledningar till den förmodan, alt åtminstone de tre sistnämnde ledamöterne erkännt lagens rättvisa, ehuru de för närvarande, förmodligen af politiska skäl, icke ansett tidpunkten lämplig att nu införa densamma. Hvad man bestämdt vet är åtminstone, att friherre Staöl von Holstein, såsom ordförande i Lagutskottet vid tvenne riksdagar, tillstyrkt lika arfsoch giftorätt, och att han således, ur juridisk och statsrättsenlig synpunkt nu icke kunnat afstyrka lagen, lärer väl få tagas för helt och hållet afgjordt, likasom Konstitutionsutskottet vid denna riksdag haft tillfälle inhemta, att statsråden Staöl von Hol tein och Fåhreus, redan vid frågans pröfning i konseljen vid sista riksdag i allo er-! kännt grundsatsens riktighet, ehuru de, i anseende till saknad enhällighet hos Riksstånden i beslutet, för det då närvarande afstyrkte lagens utfårdande. Hvad angär justitiestatsministern frih. Nordenfalk, så vet man ju, att han var af sjukdom hindrad att deltaga i den konse!j, då ärendet föredrogs, och kan således icke hafva till protokollet afgifvit någat yttrande; hvaremot det icke kan anses för en hemlighet, att H. E. fullkomligt gillar grundsatsen af lika arfsoch giftorätt, ehuru II. E. lärer anse en samtidig förklaring nödig derom att lagen i afseende på giftorätten ej må retroaktivt tillämpas, samt att testamentsfriheten på landet i sammanhang härmed borde utsträckas — tvenne omständigheter, hvilka ganska väl kunnat tagas i betraktande, så vida ärendets beredning icke dragits så långt ut på tiden, att Reg:s proposition i detta fall icke medhunnits att vid innevarande riksdag besvaras. Detförmentajuridiskan stöd, som Minerva och Morgonen vilja hemta från de lagfarnes inom konseljen omdöme i frågan, lärer således anses helt och hållet förfalla, enär det kan anses fast otvifvelaktigt, att ingen af dessa lagfarne haft något att invända mot sakens rällvisa. Ställer man vidare de lagfarne inom IHfögsta Domstolen, som äro emot den lika arfsrätten, bredvid dem, som veterligen opinera för densamma, så finner man å förra sidan Hrr Stråle, Snoilsky, G. A. Sparre, af Rolen, Nybleus och Isberg, samt å andra Hrr Engelhart, Bredberg, Backman, Themptander, Nordenstolpe samt C. Sparre. I hvilkendera vigtskålen tror Minerva att den mesta lagfarenhet och skarpsinnighet befinna sig? Svaret torde icke ett ögonblick vara tvetydigt. Lägger man härtill, att af de justitieråd, som afstyrkt lika arfsrätten, både Hrr af Rolden, Nybleus och Isberg uttryckligen erkännt dess rättvisa, (hvarom kan ses uti det i Dagligt Allehanda införda omröstnings-protokollet), så reduceras ännu mer vigterna på den sidans vågskål. Ytterligare ber man Minerva erinra sig, att Lagkommitten, som bestod af Sveriges mest frejdade jurister, redan för 20 år sedan, var ense om den ifrågavarande lagförändringen, som dessutom blifvit tillstyrkt vid fem efter hvarandra följande riksdagar af Rikets Ständers LagUtskott, samt slutligen vid de två sednaste riksdagarne, i den ordning grundlagen stadgar, af Rikets Ständer beslutad. Jag frågar, om, vid sådant förhällande, någon den ringaste tyckan kunnat ega rum i afseende på opinionen hos de lagfarne, om det juridiskt rätta och det statsekonomiskt nyttiga af denna sak. Också är det icke från denna sidan frågan eger någon vigt för Minerva Comp. Det är dess politiska betydelse, som dessa herrar nogsamt inse, och hvaröfver de så djupt sörja. Men de hafva ju sig sjelfve att skylla. Elier hvarföre utmanade Ridd. och Adeln formligen Konungen genom sin protest och gaf derigenom åt ärendet den omätliga politiska vigt, det erhöll? Och när Konungen, öfvertygad om sakens rättvisa, hade att välja emellan ett af Rikets Ständer i laga ordning fattadt beslut och protesten af en majoritet af hufvudstadens embetsoch tjenstemanna-adel — borde det ens vara tänkbart, att Hans Maj:t skulle välja den sednare utvägen? och hvad tror Minerva att den cjemförligt öfvervägande majoriteten af Svenska Folket skulle haft att säga om en sådan svaghet? Eller hvad tror Minerva väl att samma folk har att säga, om det misstänkte någon af Konungens Rådgifvare att hafva kunnat gifva Hans Maj:t ett sådant Achitophels råd? Imedlertid är det både ömkligt och löjligt att förnimma jemret och hotet i den arma Morgonenn. Uti en liten uppsats bryter ilskan ut mot en hökare, som illuminerat för den lika arfsrätten, hvilket ger vär nya Bayard anledning till det förkla rande, att detta alldeles var i sin ordning, sedan viktualiebildningens tidehvarf numera inträdt för att lyckliggöra vårt olyckliga fädernesland; i ett annat litet stycke tillstyrker samme Morgon en stor deputation till Konungen, för att i underdånighet an-IM hålla, det täcktes K. M, läta utlysa öfver land och? FR