Aftonbladet – 24 maj 1845, sida 1

I Under det den svärmande flickan så talade sänkte hon sin blick på jorden — den låg änn kall, stel och död under det hvita täcke, hvar utur vårens blommor snart skulle utveckla sig I ett stillastående molns hägring bildade sig torr och tinnar af en stor stad, en flod, hvarpå läkt: bålar gungade, ett vidt svallande haf ech sedar höga klippspetsar, hvarifrån örnen höjde sig. Til den ensliga nunnan hviskade en genius: — Du känner icke den jord, du bebor, de innehåller så mycket skönt! — Lemna mig! ropade den rädda jungfrun jag vill ej känna den. För mig vare evigt dett: jordens snötäcke utbredt. Låt mig njuta denn: salighet, delta sjunkande i helgonens famn — oct sedan en död, lik blommans affallande och för vissnande! Morgonslunden skänkte den utmaltade en kori slummer; bon blef derutur väckt af förestånderskan, som kom, för att låta inpacka den färdigs bilden. — Låt mig ännu en gång se den! ropade Skolastika; det är kanhända min gta bild. — MHvarföre den sista? id förestånderskan no o strängt. — Bliif icke !edsen; kan icke en hastig död träffa mig? — Dårska Man bortför dilt utseende utvisar Hf och he de den älskade bilden, och en tår fuktade Skolastik ösa. I detta ögonblick inkommo Marfa och Feodora. Den förra höll leende ett papper. i handen, som hon vy 3 för Skolastika, ehuru fö derskan var gå L sedan den stränga ån? de Skolastika. — Ö, ropade på en gång begge flickorna, nå got lustigt; en karrikatvr. Se, man kan dö a skratt. då man bet er den, Två unga k jerer, som voro i under ottesåns hafva förlorat den. Den Lig vid sjette pelarer ifrån altaret. Bladet visar de gamla systrarna