Aftonbladet – 24 maj 1845, sida 1

liten målning. Denna, ropade hon, har den arma Rebecka målat. Hon bad och gret derunder, och då hennes syn var svag, har teckningen blifvit grof och färgerna skarpa; men den innehåller icke något sjelfviskt. O, jag måste förstöra min bild! Må den blifva den sista jag målar! Kar jag icke måla, så, som denna fromma, vill jag upphöra dermed? Hon lade försigtigt den Lilla taflan åter på sin plats och trädde med en knil fram till sitt eget verk, för att sönderskära linneduken; men då hon betraktade den heligas ansigte, släppte hon det förstörande verktyget och lutade sig nära vanmäktig emot stafletten. Nej ropade hon, jag kan det icke. Mitt hopp, min karlek, mina ensliga stunder, min smärta Och min fröjd, — ack! hbela min ungdom blicka leende emot mig från dessa ögon. Det förekommer mig, såsom ett sjeiflmord, om jag höjde knifven emot denna bild. Jag kan det icke. Välan! vore det en förvillelse, en förbry telse, hvaruii min sva själ är insnärd; skulle jag icke kunna lördrasa den sköna himlens anblick? skulle min fördömelse stå tecknad i stjernornes Ljusa, eviga skrift? Jag vill pröfva mig — jag vill fråga himlen . ... Ifon gick till fönstret och, ihopknäppande händerne andaktsfulit, riktade hon sin blick med fast, innerlig tillförsigt upp mot stjernhvalfvet. EW lugnt bjertas barnsliga frid och stillhet fyllde nes bröst. Ilvarföre rädes och fruktar jag? ropado h Ar icke himlen min och mitt li! fullt af s et? — Enligt flyta mina dagar, men på hvarje f faller, såsom på ett blomsterbiad, bjniens friska, klara daggdroppar. Då jag lemnar mill I Omgifves jag af mina helisas gestalter; deras ögon se på mig; med blyg ödmjukbet skådar jag deras marmorhvita drag, hvilka anvisa mig huru jag skall inrätta dagens arbete. Jag målar, och hvarje penseldrag är ett mitt lifs sprittande pulsslag; i hvarje linea hedlö min själs paradisiska fröjd och smärta. är lycklig och tackar mina dagars upphoft