Aftonbladet – 23 maj 1845, sida 2

PEETER ERE AAA AA EAA nn Förestånderskan lemnade nu listan tillbaka, lät förevisa sig de inköpta förråden, och nunrorne aflägsnade sig samtliga gäspande. (Forts. följer.) RR — EN GUMSE VITTNE. Vid domstolen i Coblenz föreföll nyligen följande högst intressanta händelse. En landtman hade förlorat 492—44 stycken får, dem han likväl var lycklig nog att ännu finna i lefyande tillståndet hos en slagtare i staden, som anvisade sin fångesman, och då hvarjehanda bindande omständigheter förekommo mot denne, togs håde han och fåren i förvar. Saken förekom och den anklagade bedyrade sin oskuld, att fåren voro hans lagliga egendom 0. s. v.; men landtmannen erbjöd sig att skaffa en bevisning, som skulle häfva hvarje tvifvel. Bland de stulna fåren, sade han, är också den s. k. ledgumsen, som blifvit uppfostrad af min fårherde, och så snart denne ropar Kläschen! (Klas lilla) så kommer han genast till honom, men lyder ej då någon annan ropar honom. Af denna anledning hade han medfört sin fåraherde och då gumsen jemte fåren fanns på rättens gård, så anhöll han att rättens ledamöter ville begifva sig dit och der tillåta honom verkställa sin bevi-ning. På ordförandens tillsägelse förfogade rättens ledamöter sig till gården, der först han och sedan åtskilliga andra personer, ropade den ifrågavarande gumsen vid namn, utan att en enda af den ulliga hjorden ledamöter rörde sig ur stället; men knapt hade fårherden utropat Kläschen! känner du ej igen mig! kom då till mig! förr än gum sen kom springande, reste sig upp mot honom och fägnade och smekte honom som en gammal bekant. Att de 114—4142 fåren skyndsamt följde sin ledare framtill fårherden var ett ytterligare bevis för kärandens eganderätt. Tillgriparen förklarades skyldig af juryn och domstolen dömde honom till fem ärs tukthusstraff,