Aftonbladet – 22 maj 1845, sida 1

blå skuggan, och dina ögon Voro ej så insjunkn: Du log oftare och man hörde dig till och me sjunga till Balaleikan. Nu vore det ett under verk, om så skedde. De glada upptågen har d öfverlemnat till mig och Marfa. Skolastika såg bekymrad på sin Yngre syster oc! sade sedan: — Du vet hvad som gjort mig allvarsam oc! vemodig. Hvarföre spelar du nu den okunniga — Din dröm! ropade Feodora. — Tyst! afbröt henne Skolastika. Marfa kunde höra 0ss; och för henne är icke sådant. — Men hör du icke huru djupt hon andas Hon sofver så tungt och säkert. Låt oss tala on din dröm. Jag hör sådant så gerna då det stor. mar derute. Englar förekomma ju i drömmen icke sannt? O, huru skönt! i — Skolastika satt tankfull, med lutadt hufvud, sänkt blick, och en ovanlig blekhet hade spridi sig på panna och kinder. Dock, såsom blommar utur nattens dunkel höjer sin daggtyngda krona så återvann snart den sköna, stolt och smärt vuxns jungfrun sin upphöjda hållning. Det var, som hade hänförelsens engel med sina vingfläkt fördubblat den unga qvinnans själskraft. . Bekymret och mattheten efter de långa arbetsstundernas ansträngning försvunno såsom en skugga, och den eviga kärleken, den förtärande trånaden, andakLens sträfvande glöd, allt tillsamman lifvade och vinstrålade prestinnan. — Ack, ropade. Feodora, huru skön du är Anden kommer öfver dig, Skola! — Mar du aldrig skådat de stora odödlige, ropade Skolastika, hvilkas bilder du tecknar på dusen? Såg du aldrig deras strålande gloria? Kom