Aftonbladet – 22 maj 1845, sida 1

tecken af ansträngdt arbete syntes icke på Feodoras fylliga arm; deremot framlyste högre upp, knappt synlig under ärmen, ett guldarmband, med lås i form af ett hjerta. Den unga nunnan vigade endast hemligt bira denna verldsliga prydnad, ett minne efler en älskad syster, som döende skänkt henne den. En sådan gåfva borde icke vara vanhelgande på en nunnas arm. — Du är i dag särdeles nedslagen, min dyra Skolastika, började Feodora, i det, hon såg upp på systren med sina stora, blixtrande ögon. Hvad fattas dig? Du berättar icke i dag någon af dina sköna historier. Vill du att jag skall väcka Marfa? Stillheten omkring oss har vaggat henne i sömn; och i sanning är det rätt otrefligt höra storman tjula igenom de gamla murarna och endast se framför sig en allvarsam, stum bild. — Om jag i dåg är tystare än vanligt, svarade Skolastika, är trötthet och utmatning orsaken dertill. Besinna huru ifrigt jag måst arbeta, för att få färdigt det dussin pilder, som i morgon bittida skola afsändas; och om Anna icke snart kommer, kan jag ändå icke hålla mitt löfte till abbedissan, ty det fattas mig ultramarin. Det sista grandet deraf har jag förbr ukat och manteln på den heliga Andreas måste ännu en gång bestrykas med denna färg. — Annuska kommer snart, goda Skola! ropade Feodora och lutade sig -smekande till den bekymrade systren. Du vet, att vädret hindrar teane aldrig; hon rider, såsom en donsk kossack, senom storm och vildmarker. Om en halftimma har du din ultramarin. Men, stackars Skola, du får ej vara så flitig; det duger icke. Dina ögon lida deraf. Då jag kom i klostret, syntes ej den