Aftonbladet – 19 maj 1845, sida 2

DET UPPSKJUTNA BRÖLLOPET. (Ur tredje dolen af Hundrade minnen från Österbotten af S. E. W—n.) En ansedd och förmögen köpman i Uleåborg ansåg för sina käraste skatter sina vackra döttrar. Helena, den äldsta af dem, var också den skö naste. Hon var knappt fjorton år gammal, och såbarnsligt oskyldig och obemärkt hon än uppvexte i syskonringen, vid föräldrarnes hjerta, blef bon dock redan utmärkt, i vårt lilla Troja, genom sif ovanliga skönhet. Snart infunno sig flere friare, innan det menlösa barnet hunnit fästa en alfvarsam tanka vid en så vigtig sak, som giftermål. En rik handlande, en allmänt ansedd, medelåldersman var äfven ibland dem, som kommo att begära Uen sköna Helenas hand af hennes föräldrar. Dessa tyckte, alt den älskade dottern ej kunde göra något lyckligare val och gåfvo honom med glädje sitt bifall. Men då den blyga unga flickans samtycke begärdes, svarade hon ej ett ord, utan smög sig, rodnande, ur rummet och in i barnkammaren, för att leka bröllop med sina små systrar, hvaraf en nu just var klädd till brud: det bon också sjelf ofta varit, och då funnit sig så lycklig i sin skrud, omsgifven af en glad barnskara, att hon ingen fruktan kände för ordet bröllop. Tvärtom fröidade hon sig åt sina syskons förundran och glädje, att snart få se henne verklig brud, och att så oförmodadt få dansa på hennes bröllop. Meny, tänkte hon, hvad skall Carl Possen (en af Jekkamraterna, ett par år äldre!än Helena) nu säga? ... han, som så ofta varit utstyrd till brudgum åt mig! Hvad månne han skall säga,