Aftonbladet – 17 maj 1845, sida 2

tt inhemta underrättelser angående ditt öde. Det dröjde icke länge, förrän jag fick svar; man sade mig att du lefde och att du, för flera år sedan, var återkommen till hemmet, men derjemte att du, då du trodde mig vara för alltid förlorad, hade glömt mig och åt en annan skänkt hela din tillgifvenhet. Men när jag sedan fick veta, alt du, under flera års tid, gjort allt för att kunna erhålla underrättelser om mig, och att, då min frånvaro räckte så länge, du slutligen tog för afgjordt att jag var död, och du således egde full rätt att råda öfver din hand till förmån för den ädle vännen, som så redligt och troget bistått dig under olyckans tid, så beslöt jag att resa hit, för at! personligen taga kännedom om din nuvarande belägenhet; visst icke för att med våld rycka dig derutur, men för att sjelf öfvertyga mig, om du verkligen vore lycklig, Jag beslöt i förhand att om ditt nya äktenskap skänkte dig den sällhei du förtjenar, afstå från alla anspråk och uppoffr: mig sjelf för din lycka, såsom ett välförtjent straf för. min oförlåtliga oförsigtighet att lemna dig en sam, omgilven af de största faror, utan medel at kunna besegra dem, så vida ej Försynens synner liga nåd, eller snart sagdt ett underverk kom mit emellan., Efter att hafva slutat sin berättelse, hvarunde den stackars unga fruns tårar intet ögonblicl upphört att strömma, fattade den ädle mannen som sjelfvilligt gick in på att göra en så sto uppoffring, hennes båda händer, höljde dem me kyssar och tårar, och tryckte dem till sitt af de våldsammaste sinnesrörelse klappande hjerta; hvar efter han, under konvulsiviska gnyftningar, stör