Aftonbladet – 17 maj 1845, sida 2

lagar. Vid 4845 års riksdag hafva ock Rikets Ständer medgifvit, att rättsläran och cen vis lagstiftnings grunder till alla delar talade för antagande af det. örslag, Lagkommittten då afgifvit och Kongl. Maj:å för Rikets Stånder framlagt, hväri med framställning: om olämpligheten af infamerande straff hemställdes,. om icke frihetsstraff borde i ny brottmälslag i stäl-let användas. Afven vid sednaste riksdag förklarade: Rikets Ständer, att hela landet fästade den högsta vigt vid frågan om ett förbättradt lagverk, serdeles i afseende på brottmåls-lagstiftningen, der behofvet deraf blefve med hvarje dag mera bjudande, och det mycket betydliga anslag till fängelsebyggnader,. som då beviljades, kan väl med rätta anses såsonv grundadt på erkännande af den princip, som enligt det nyss anförda blifvit af Rikets Ständer redan för 30 år sedan gillad och antagen. Nekas kan ock svårligen, att detta behof snart mäste afhjelpas och att, om dermed uppskjutes, stor fara är för upprätthållande af den allmänna ordningen och säkerheten. I en af de detta betänkande bifogade reservationer har blifvit yttradt, att brotten under sednare åren ej skulle ökats till antal; det allmänna omdömet instämmer icke häri, men jag lemnar frågan derhän och vill ej.tvista derom. Det är dock säkert, att brotten åtminstone i qvalitatift hänseende tillväxt, alt de antagit en allt svårare, allt farligare karakter, att i dem visar sig en förening af vildhet och lömskhet, som förr var nästan okänd, att t. ex. begagnande af knif och annat lifsfariigt vapen, för att dermed tillfoga annan sår eller lyte, blifvit ett ofta förekommande fall, och man i följd häraf lätt skulle kunna tro Söderns banditer hafva blifvit flyttade till Norden. Hvilka äro väl orsakerna härtill? De äro, enligt min öfvertygelse, hufvudsakligen att finna i beskaffenheten af våra nuvarande fängelser och vär nuvarande brottmålslagstiftning. Ty hurudana äro nu våra fängelser? De äro brottets vexelundervisningsskotor, dem staten sjelf bekostar, der trots, hån, svek, hårdhet och liderlighet äro läroämnen, och högsta utmärkelsen att i dessa hänseenden helsas för kraftgeni, der sammansvärjningar uppgöras mot fredliga medborgares lif och egendom, der missionsföreningar bilda sig för det ondas utbredande i landet. Derföre fly de stilla och logiydige med all omsorg hvar och en, som varit i fängelse, såsom om denne vore en pestsmittad; derföre är ock den, som en gäng, om ock af lättsinnighet eller stundens förförelse, beträdt brottets bana, merendels nå fortsätta på densamma; och då återgång till samhäliet sålunda försvåras celier ofta, hardt nära ailtid, göres omöjlig, sjunker han genom ständigt förnyade äter:all allt djupare i moralisk förnedring; han lefver i förderf och dör i elände. Men huru hög är ej den beskattning, desse brottets och fängelsernas 0lyckliga offer pålägga samhället, icke blott genom årligen ökade fängelsekostnader, utan ock genom. värdet af det de beröfva de laglydige medborgrarne? Jag har någorstädes läst, att beloppet af hvad årligen genom stölder och andra brott förloras i den enda staden Liverpool blifvit beräknadt till den enorma summan af 600,000 Sterling, och tviflar ej derpå att, om en sådan uträkningskedde för vårt land, skulle äfven här summan finnas vara ganska betydlig. Och skulle man ej vilja skynda att afhjelpa allt detta? — Ett annat likartadt och ännu mera för känslan upprörande förhållande är det, att hvad i detta hänscende gäller om våra nuvarande fängelser, gäller ock om korrektions-inrättningarne, der ibland brottslingar äfven försvarslöse intagas, och att på detta sätt fattigdomen blifvit i Sverge ett brott, som staten belägger med det grymmaste af alla straff — med moralisk depravation. Betta allt måste blifva annorlunda. Den väg man hittills, om ock med on omtanka och omkostnad, beträdt, visar sig tydlig icke vara den rälta; en ny måste väljas, och denna kan ej vara någon annan, än en förändrad fängelsevård, grundad på en förbättrad brottmälslagsiiftning. Jag kommer härigenom till den andra orsaken, hvaraf jag ofvanföre härledt brottens tillväxt och svårare karakter i vår tid, nemligen beskaffenheten af nuvarande brottmålslagstiftning. Det gamla systemet i denna är rubbadt och en halfhet har inträdt, som är ett haltande å ömse sidor, ett medlande mellan två olika systemer. Kroppsstraffen, som i 1734 års lag voro regel, stå qvar, men nästan endast sisom undantag, och fängelsestraff, som der voro undantag, äro nu de som oftast ädömas. Men fängelsestratfen, sådana de nu äro, uppfylla icke ändamålet, ty de motsvara icke rättvisans fordran, de äro icke nog afskräckande, och de förekomma cj brott, utan föranleda nya dylika i följd af brottslingarnes fria umgänge med hvarandra i fängelserna. Detta allt har jag i Lagutskoltet hört allmänt medgifvas, då den af Rikets Ständers Justitie-ombudsman väckta frågan om den uppenbara kyrkopliktens afskaffande der till ompröfning förevar. Alla erkände dä, att den uppenbara kyrkoplikten numera af det allmänna tänkesättet anses för ett straff, ja, för det straff, som mera än andra nu fruktas. Men huru olämplig är ej denna, om den betraktas såsom straff och serskildt såsom skamstraff? Att ett slags schavottering anställes i kyrkan, under gudstjensten, att presten dervid är straff-exekutorn, och att han är det medelst en religiös, en liturgisk handling, att änger och syndabekännelse anses för skam och skamstraff, att denna änger och syndabekännelse, som borde vara det friaste af allt fritt, kan och skall slutligen uttvingas genom fängelse vid vatten och bröd, allt detta är alldeles tvertemot hvad det borde vara, och jag vill ej förlora några ord härom. Huru annorlunda kyrkoplikten var af begynnelsen, behöfver jag ej här nämna. Men då i detta hänseende det nu hos oss kommit så långt, är enligt min öfvertygelse återgång ej möjlig på annat sätt, än att den uppenbara kyrkoplikten, sådan den nu är, afskaffas, för att på annan väg återföras till hyad den ursprungligen varit, en samvetssak, en kyrkans angelägenhet och en handling, icke till följe af den borgerliga lagens tvång, utan till frivillig ätlydnad af en högre lags bud. Äfven för att detta må vinnas, behöfver vår brottmälslagstiftning en djupt genomgripande reform.