Aftonbladet – 17 maj 1845, sida 1

jonetter tvinga hästarne att stanna, under det at! artilleristernaenvist manade dem att gå vidare Halsstarrigheten hos dem, som pådrefvo hästarne i förening med fotgängarnes motstånd, gjorde kreaturen till den grad vilda, att de stegrade sig, ströko tillbaka och förorsakade ett fasligt tumult hvarvid en hel hop menniskor störtade från brygEr ned i floden. Jag var bland dem som träfades af detta missöde. I fallet hade jag kommit! af hästen, den jag sedermera icke återfann, och det var först efter oerhörda och otaliga bemödanden, som det lyckades mig att åter uppni stranden. Knappast hade jag klättrat uppför sluttningen, som omger flodkanten och som då, för tillfället, var belagd med is, och således alltför slipprig och oländig, förr än jag omringades al en trupp kossacker, hvilka, efter att hafva gifvit mig en hel hop af pikstyng, som likväl icke förorsakade mig annat än lindriga blessyrer, afklädde mig inpå bara kroppen, togo alla mina kläder och i stället kastade på mig en gammal utsliten fransk soldatkappa. I denna kostym förenades jag nu med en hel hop andra krigsfångar. Kossackerna jagade oss framför sig, liksom en boskapshjord, stickande med sina pikar dem, hvilka gingo för långsamt, och dödande, utan barmhertighet, de olycklige, hvilka, utmattade af plågoi eller försvagade af hunger och törst, ej förmådde fortsätta sin väg. pPå detta sätt fördes vi ända till Witepsk, dei vi om nätterna inqvarterades i lador, eller lägrade oss i skogen, erhållande till föda endast en sor vämjeligt svart bröd, som likväl icke utdelade alla dagar. Då detta tröt, fingo vi åtnöja oss mec köttet af de döda hästar, hvilka lågo öfver all på marken och som af snön och kölden hade blif: vit skyddade från förruttnelse. Du kan icke göra dig ens den svagaste ide on alla de marter, för hvilka vi, stackars fransmän voro offer. Den trupp af fångar, hvarom jag ta lar och hvaribland jag hade det missödet att be