ryska, som vexlades dem emellan och som ja: icke förstod, tilltalades jag på tyska af den, son tycktes vara deras öfverhufvud och som tillsad mig att jag kunde få taga plats vid elden, hvar efter han gaf mig mat, hvaraf jag var i så stor behof. pHela natten låg jag utmed eldbrasan, den jar med mycken omsorg underhöll. Om morgoner närmade jag mig till vedhuggarne, som hade visa mig en så ädel gästfrihet, och jag hjelpte dem me deras arbete, så mycket jag förmådde. Sålund: förflöto trenne dygn, utan att de medlidsamm: ryska bönderna bortjagade mig. Så snart midda gen kom, erhöllo de från hemmet mat, som bord räcka till följande middagen och som de ädelmo digt delade med mig, som om jag hade varit en a deras kamrater. s Fjerde dagen, som var en söndag, firades af detta folk med en fullkomlig hvila från allt hvad arbete hette. Den person, hvilken första aftonen hade tilltalat mig på tyska och gifvit mig mat kom nu för att efterse vedhuggarne; och då han fann mig ännu qvar hos dem, gjorde han mig åtskilliga frågor och föreslog mig slutligen något som han fann vara mig fördelaktigt. Han villc nemligen föra mig till sin husbonde, en rik li thauisk baron, hvars slott var beläget några wers från skogen. Jag antog förslaget, och vi begåfvc Oss genast dit. När vi anlände till hvad min ledsagare kallade slottet, och som var ingenting annat än er oredig sammangyttad massa af byggnader af all: slags former, fann jag baronen uti ett stort, lågt svart rum, framför en stor spis, der en ofantlig brasa brann. Han var sysselsatt med att röka tobak och supa bränvin, i sällskap med en karl den jag sedermera fick veta vara hans inspektor. -Baronen frågade mig bvem jag var och hvarifrån Jag kom. Jag gorde mitt bästa, för att på det noggrannaste sätt göra honom bekant med alla omständigheter, men som jag var alltför lite!