Aftonbladet – 17 maj 1845, sida 1

finna mig, bestod af sju å åttahundrade personer, dels officerare, dels soldater, dels qvinnor och barn, de flesta sårade, döende, halfnakna, gående med fötterna omlindade af trasor och efterlemnade, hvarthän de framskredo, en lång rad af lik på ömse sidor om den knaggliga, illa banade vägen. Då vi uppnått Witepsk, hvarest flera transporter al fångar tillstötte, företog man sig att skilja oss, först nationsvis och sedan kategoriskt, enligt den rang vi, inom armåön, innehaft. Förgäfves sökte jag att göra min grad gällande; utplundrad, som jag var, på allt hvad som kunde bevisa den, åberopade jag fåfingt min vid regementet innehafda rang; jag uttryckte mig illa på tyska och dessutom hade jag att göra med personer, hvilka funno sin fördel vid att icke förstå mig. Den usla klädnad jag bar, gjorde att jag ständigt blef tillbakaskuffad och omöjligen kunde Jag lyckas att bli behandlad annat än som simpel soldat. Snart förkunnade man oss att vi skulle föras till Siberien. Den orättvisa, hvarmed jag blifvit behandlad, hade gjort mig ursinnig och jag beslöt att göra allt, för att undandraga mig ett så ohyggligt öde. Under vår andra dagsmarseh, från det vi lemnade Witepsk, gingo vi genom en ofantlig tallskog. Det snögade så förfärligt, att hela borisonten bortskymdes af den täta snöu. Derunder lyckades det mig att bedraga vakternas vaksamhet och jag rusade in i den tjocka skogen, på vinst och förlust, föresättande mig att heldre dö, än att underkasta mig det förfärliga öde, som var mig ämnadt. Jag irrade i skogen bela dagen, utan att veta hvart jag tog vägen, et rof för de grymmaste plågor och den outsägligaste ångest. Mot natten kom jag slutligen till ett ställe, der en mängd vedhuggare hade uppgjort en stor eld. De höllo på att tillaga sin aftonmåltid och ämnade sedermera kigga, sig till. hvila i de kojor af jordtorf; som de hade uppfört. Min ankomst förvånade, utan att skrämma dem, och efter någsa ord på