detta nödvändiga villkor, för äganderättens åtkomst, likväl kan, nägra och 20 år efter sin död, nu anses hafva varit ägare till hela egendomen, eller ens någon del deraf, blott för det, att han lefde då han kunde få lösa, men icke gjorde det? 7:o I fall detta skulle, emot förmodan, dock lika med en af underrätterne, kunna antagas, om då någon preskription, såsom båda underrätterne tyckt, kan räknas från hans dödsdag; då först och främst hans afhändande af knappt :!;:del af egendomen, utan vitlnen, var en nullitet; för det andra, afhändandet skedde 140 år förr än någon preskription stadgades och för det tredje, då han aldrig skrifteligen, med eller utan vittnen, afhändt sig de 4!; mantalen, hyviika han icke sjelf hade, genom någon skriftelig handling, af de obehörige, åtkommit? 8:o Om den nu mera aflidne domare, som meddelade lagfart och fasta åt den som framviste åtkomsthandlingar, hvilka voro utgifne af domarens egen mor, systrar och bror, och som sjelf till egendomen hade en eventuel rätt, hvilken han likväl icke sig afhändt, kan anses för att hafva varit ojäfvig vid lagfartens beviljande? Någon torde väl tycka, att dessa frågor kunde vara nog enfaldige, att vid en jurisstudentexamen framställas, fastän de nu, i anledning af underrätternes dock något olika beslut, behöfva att af en hofrätt besvaras.