Aftonbladet – 16 maj 1845, sida 1

— ——D— TYSKLAND. Vi omnämnde i Tisdagsbl., alt andra kammaren i Wirtemberg vägrat d.t anslag, regeringen begärt för kostnadernes bestridande vid censuren. Bland de tal, som höllos vid detta tillfälle, utmärker sig framför andra ett af prelaten von Fafner, af hvilket vi nedanförs meddela ett utdrag. För oss Svenskar, som äro vanda att alla dagar från våra biskopar höra fientliga yttranden emot all samhällsutveckling, som sett dem sätta sig emot förbättringar i undervisningsverket, i lagväsendet, i representationssättet, ja snart sagdt nästan i allt, som skulle lända till statens fromma och sl!mänt väl, för oss, som börjat förlora tron på något annat sinne hos biskopar än kastsinnet, kan det ej annat än vara hugneligt, alt få göra bekantskap med en så rättänkande prelat, som den Wirtembergske br von IHafner. Hvilken skillnad då man läser hans tal, och hvad som flyter från våra högvördiges läppar! Hr von Hafner yttrade sig sålunda: En snillrik Tysk skriftställare bar påstått, att Tysken icke älskar någon tid så mycket som betänketiden. Talaren trodde att bans landsmän nu i 26 år haft tillfälle få sitt lystmäle på denna favorittid 1 afseende på tryckfrihewens återställande, och om icke alla tidens tecken bedraga, så voro de nu hjerteligen mätta derpå. Men talaren dristade äfven påstå, att fortsättuingen af denna betänketid, att censuren redan länge stode i strid med en sann och riktig högre politik. Visserligen vore det politikens uppgift att icke lefva, om man så finge uttrycka sig, ur hand och i mun; han skulle icke blott rikta sin blick på det närvarande, utan äfven ur det närvarande skåda in i framtiden. Talaren ville icke vara någon olycksprotet, men i alla tider, och i synnerhet i sådana tider som våra, vore det mera välbetänkt att vaka, än att sofva, och den som någon gång gaf ett varningsrop, klingade det äfven mindre angenämt, han tjenade säkerligen sin tid bättre än de, som hjelpa till alt insöfva den. Om talaren nu, ledd vid historiens hand, kastade en blick på allmänna ställningen, så torde det vara honom tillåtet, att här uttala sitt tvifvelsmål om evigheten al Europas fred. När nu den dagen kommer, då den afgörande lotten drages ur urnan, och denna dag kommer förr eller sednare, hvar skall väl detta oväder först urladda sig? Öfver Tyskland! Och hvar stanna? Om det går såsom sedan århundraden, äfven ölver Tyskland! Derföre, om ej Tyskland skall gå under i framtidens stormar, så måste det stå rustadt, enigt och starkt, på det att det icke måtte duka under för vän eller fiende. Men på hvad sätt skall detta kunna åstadkommas? Man skall peka på våra härar — ja, talaren erkänner och fröjdar sig öfver, att de ärv förträfliga; man skall bänvisa honom till våra fästningar; ja, de blifva allt mer och mer fullkomliga; en nerf, en ganska vigtig nerf, skulle utan tvifvel, då det gäller, komma att felas, nemligen penningar; men dervidlag kunde man ju hjelpa sig med lån. Men intet af allt detta kunde rädda Tyskland; det kunde blott räddas genom detsamma, hvarmed det för 30 år sedan räddades, genom folkets enthusiasm. Men denna kommer icke från de materiella interessena, till hvilka vi trängas genom censuren, som hämmar den andliga utvecklingen; och enthusiasmen stegras icke i farans stund genom något kungligt påbud. Ett stilla, lydigt folk skulle fienden finna i Tyskarne; de skulle väl också strida tappert och äfven utföra en och annan bragd, men i längden skulie de utan enthusiasm icke hålla stånd. Lugn och lydnad kan man vänja sig till och i nödfall äfven framtvinga; men enthusiasmen är en produkt af friheten; hon är endast möjlig hos ett folk, der en stor idce lefver i sinnena och i hjertat, så alt menniskorna offra sig för den. Men ingenting försvagar i så hög grad ett folks mod, karakter, kraft och uppof ringsförmåga, som ett länge fortfarande andligt förmynderskap. Ett folk, som hålles under elt sådant, går sin upplösning till mötes, och underkufvas tll slut, antingen af sina slugare, mäktigare och mera civiliserade grannar, eller ock blir det ett rof för kraftfulla barbarer. Den lifvande iden var i medeltiden och under reformationen samt ännu senare religionen; i våra dagar är det mera begäret efter politisk frihet. Censuren står förmyndande och hämmande emot detta begär; derföre, påstod talaren, hade det nu blifvit den sanna högre politikens uppgift, att afskaffa censuren och gifva pressen fri, naturligtvis under förnuftiga lagliga bestämmelser emot dess missbruk. SCH W EITZ. En i Solothurn utkommande tidning yltrar sig på följande sätt öfver de sednare tilldragelserna i detta land: En främling, som ej känner Schweitz af egen och lång erfarenhet, kan omöjligen skapa sig ett begrepp om friskarornas tillkomst och om deras tåg mot Luzern. De der konservativa bladen, som sökte göra intryck på utlandet och tiilocka sig tröst, råd och understöd derifrån, aktade sig nog att framställa sakerna i deras rätta tillstånd, men svängde deremot omkring sig med benämningarne mordskaror och röfvarehorder,. När man nu vet, att bland dessa ;mördare och banditer, befinna sig män af alia stånd och klasser, från 60 års gubbar till 49 års ynglingar, när man erfar huruledes de mest välmående familjer i landet skickade sina barn i fält, och att egaren af en half million stod i ledet med sin tjenare; när man såg lärda och konstnärer gripa lill det ovanda vapnet, såg de soliTas haren fas AR a