Darrande och fattad af en ofrivillig ångest ila. de den unga frun tillbaka in i rummen, i ställe att gå den okände mannen till mötes; men inom ett ögonblick tillsade man henne, att den fremmande med henne önskade ett samtal. En ymnig kallsvett strömmade härvid öfver hennes panna och hon greps af en oförklarlig rörelse, för hvilken hon var lingt ifrån att sjelf kunna göra sig reda. En sådan besynnerlig känsla hade hon ännu aldrig erfarit. Instinktmessigt ryckte bon den späda sonen ur vaggan, tryckte honom till sitt bröst: nedlade honom åter, betraktade honom ännu några ögonblick, och gick sedan långsamt ut i salongen. Knappast hade hon gläntat på dörren, knappast bade hon kastat en half blick på den irummet varande mannen, förrän hon uppgaf ett långt skärande utrop af förtviflan och dånade. Personen, som hon hade inför sig, var hennes första man. Då Maria återfick sansningen, låg hon på sin säng och den, som hade varit orsaken till hennes dåning, satt bredvid henne, hållande hennes händer i sina och vattnande dem med sina tårar. Så snart han såg den unga qvinnan återfå sina sinnens bruk, skyndade han att aftorka sina tårar, och bad henne lugna sig och ej förskräckas öfver hans återkomst. Han tilltalade henne med bruten röst, Vittnande om den häftiga sinnesrörelse, hvaraf han i detta ögonblick skakades. — Maria, sade han, innan jag infann mig hos dig, inhemtade jag de noggrannaste underrältelser om din Nuvarande ställning och om alla de händelser, hvilka följt på vår skiljmessa vid Beresina. Jag vet att du icke lemnat något enda medel obegagnadt, för att erhålla underrättelse om det öde, som träffat mig, och att de omständigheter, som åtföljde en så lång frånvaro, ensamt kunnat förbindra resultaterna af dina mer än ihärdiga bemödanden. Jag är icke heller okunnig om den ädle mannens uppförande, med hvilken du nu är förenad. Jag vet alt han hos dig användt inga andra förförelsemedel, än sin rena och trogna tillgifvenhet och sina mot dig bevisade tjenster. Jag begick ett oförlåtligt fel, för hvilket jag sedan dyrt fått plikta, då jag lemnade dig ensam, just i det mest kritiska ögonblick, och jag kan ej urskuldas, annat än genom det lifliga begär jag