Hon, å sin sida, kände om sin beskyddare ingenting annat, än att han var ung och vacker, och att han var bataljonschef vid ett fransyskt regemente, som hade sin station i Italien. Hon hade icke gjort sig vidare underrättad; men i det öfyergifna tillstånd, hvari hon sig befann, gladde hon sig åt att den ädle unge mannen kunde följa henne ända hem och lemna henne i skötet af hennes familj. Som qvarlefvorna af den korps, till hvilken den unga officern hörde, hade förenat sig i Berlin, öfvertog han befälet, under de andre chefernes frånvaro. Efter en resa, rik på så många faror, åtföljd af så många utomordentliga händelser, men som för den unge mannen varit, på slutet, icke utan sitt behag, anlände han till närheten af Verona, der han hade den tillfredsställelsen att kunna lemna sin sköna skyddling i famnen af dess mor, som trodde henne för alltid förlorad. Låtom oss imedlertid anmärka, att så många lidanden, gemensamt utståndna, så minga försakelser, tillsammans uthärdade, så minga faror dels öfverståndna, dels undvikna, under det han beskyddade henne och hon tryggade sig till honom, samt denna ståndaktighet under motgången, detta hjeltemod i olyckan, som förenade dem båda, hade mellan de unga och älskvärda menniskornas hjertan knutit ett vänskapsband, för starkt för att någonsin kunna upplösas. Bataljonschefen begärde och erhöll tillåtelse att då och då få besöka denna qvinna, hvars bild, han kände det med visshet, skulle följa honom öfver allt, hvarefter han lemnade hennes mors hus. (Forts. följer.)