natten, då artilleriet förlorade sina sista hästar och då en sådan ofantlig mängd af menniskor tillsatte lifvet. Det är ingalunda vår mening att, steg för steg, följa den unga frun och hennes ädle beskyddare på alla de vägar, som de hade att fara, midt ibland hinder, svårigheter, faror, försakelser och lidanden af alla slag. Vi vilja blott nämna att den beklagansvärda unga qvinna, som uppehölls af en religiös exaltation och som uppmuntrades af det ännu icke svikande hoppet att återfinna sin man, uthärdade med ett ovanligt hjeltemod och en beundransvärd undergifvenhet en otalig mängd af motgångar och lidanden, dem en qvinna vanligen är ur stånd att genomgå, och det utan att en klagan någonsin kom öfver hennes läppar. Hennes erkänsla mot sin ledsagare var obegränsad och hon betygade den, så ofta tillfälle dertill erbjöd sig, men ännu aldrig hade något längre samtal egt rum dem emellan; så att, oaktadt så många ömsesidiga aktningsbevis, så mycken, i hvarje ögonblick bevisad uppmärksamhet, så många delade faror, så många gemensamma intressen och så många tillfällen att sysselsätta sig med hvarandra, kände de, då de slutligen anlände till Berlin, icke en gång hvarandras sociala förhåtlanden; allt hvad de visste om hvarandra var att den ena kände den andras namn. Officern hade dock, genom andra, fått veta att damen, som han hade frälst, var född italienska, att hon i tvenne år varit gift med en officer af hög rang, och att hon ändtligen velat åtfölja sin man :i det olycksaliga fälttåget. Det var alt hvad han visste om henne,