Aftonbladet – 14 maj 1845, sida 1

AR As dj tm NN L.JVLLV XXXXESmmTOLTÖUNMN ÄV VA in terkomsten af honom, som var hennes högsta goda i verlden, som i synnerhet nu var hennes enda stöd, och som lemnat henne i denna mer än beklagansvärda ställning. Sekunderna växte till minuter, minuterna till timmar, och många timmar hade redan för den öfvergifna unga makan förflutit under den oerhördaste ångest. Förgälves stirrade hon utåt floden, hvilken hvarje ögonblick mottog nya offer; ty — ganska få af de i vågorna kämpande voro nog lyckliga att ernå stranden. En ung bataljonschef vid det lätta infanteriet, hvilken gick till fots och ledde sin häst vid betslet, hade också närmat sig bivuak-elden, för att värma sina af köld stelnade lemmar. Fan hade lagt sig ned på marken, midt emot den unga damen, hvars tillstånd blef med hvarje ögonblick mera oroande. Trupperna marscherade med sådan skyndsamhet öfver de-tvenne bryggor som blifvit uppförda, alt öfvergången al armen, hvilken verkligen förlorat större delen af både artilleri och tross, blef vida skyndsammare, än man i början hade föreställt sig. Redan hade arrier-gardet, som i det längsta hållit stånd mot fienden, bör at sin reträtt öfver bron, och ännu såg den unga frun icke den efterlängtade mannen återkomma. Hennes förtviflan hade nu nått sin yttersta gräns. Den unga bataljonsehefen, som ständigt hade sina blickar fästade på henne, fick slutligen höra att order gafs, att de båda bryggorna skulle sprängas i luften, hvarföre han fann för godt att underrätta den unga makan om nödvändigheten att begilva sig bort från bivuaken, emedan man, ör lifvets räddning, nödgades skynda långt ifrån lodstranden, innan bryggorna sprungo i luften, På denna anmärkning svarade den unga qvinnan endast med de mest sönderslitande utrop af förtviflan. Det syntes henne omöjligt att icke hennes man skulle återkomma till det ställe, der ban hade lemnat henne, och bon kunde icke för