Aftonbladet – 14 maj 1845, sida 1

ifrån passagen till bron och hunnit fram till stor: vägen, höjde den unga qvinnan sina tårdränkts ögon mot himlen, för att tacka Gud för sin be frielse; men mannen blickade ångestfullt åt bron liksom hade han väntat någon: Saken var den, att han, af allt hvad han medhaft, ingenting egde qvar, utom ett litet tvåsit sigt! åkdon, förespändt med en häst och kördt a en betjent. Denne hade han anbefallt att mer åkdonet följa honom i hamn och häl, men nt såg han icke till hvarken drängen eller ekipaget Detta väckte den förnäme herrns ångest, ty åk donet innehöll ganska dyrbara saker. Utom lite penningar, några klädespersedlar samt angelägn: papper, hade der: äfven funnits en större mängc af litsmedel, och dessa skattade han, i närvarande omständigheter, dyrast af allt; ja — vida mer är de i samma åkdon befintliga märkvärdiga naturoch konstalster, hvilka han samlat under fälttåget: början. Orolig och ängslig öfver att förlora födoämmnena hvilka nu blifvit honom alldeles oundgängliga till. bibehållande af sitt och sin hustrus lif, ytt rade han sin önskan att vända om, för att sök: betjenten och åkdonet. Vid detta förslag greps den unga damen af er namnlös ångest, och hon besvor sin man, vid all hvad heligt var, att afstå från ett förslag, som syntes henne overkställbart, i anseende till der trängsel som ännu rådde vid och omkring bron och hvaraf oordningen tycktes snarare ökas är minskas. Men mannen var obgyeklig; han lät henne stiga ned af hästen, satte henne vid en bivuak-eld och anbefallde henne åt några office: rare, som omgåfvo elden, under anhållan att de ville bevaka och. försvara hans unga hustru, medan han red åstad för: alt få reda på åkdonet. Den unga frun var alldeles förtviflad, då hor såg honom rida sin: väg; och efter att hafva ut: gjutit ymniga tårar och med varmaste andak gjort bön, afvaktade hon med växande ångest i